sånt som inte får plats i andra kategorier

döda södern

januari 29, 2009

Det är ju inte så här jag vill skriva om apor med teknik i hjärnan. Varför är det då allting som kan komma ut? Är jag så förutsägbart äcklig tråkig? (Hmm. Besvara inte den frågan.)
Blä.

Som om du en dag vaknade upp, och allt det som hade kunnat kallas frågor flödar genom ditt medvetande, men självklart vet du inte vad de kallas. Självklart har du inte en förbannad aning – och när du senare ska försöka minnas hur du kunde tänka, vad du kunde tänka, dessa första, märkliga, ordlösa dagar när ditt ordförråd endast inskränkte sig till de enstaka begrepp skötarna använder och som du hört sägas till dig ibland när de öppnar buren, när du senare ska försöka minnas hur dessa lösryckta bilder kunde sammanfogas till något som kallas tänkande, då ska du inte minnas. Du ska knipa ihop ögonen och försöka, framför allt som det är vad de ständigt kommer att försöka fråga dig. Forskarna, psykologerna, skötarna. Skötarna, som de tar till när inga av de verkliga experterna har kunnat få dig att förklara, skötarna – eftersom de tror att du litar på dem. Senare ska det få dig att skratta. Eller i alla fall att känna de känslor – de märkliga, primitiva känslor – som du så småningom ska komma att lära dig är de känslor som brukar föregå ett skratt. De ska fråga dig hur detta ordlösa tänkande kändes. De ska fråga dig hur det känns att en dag föra vindruvor mot läpparna och se det som en av de högsta njutningarna i livet för att sedan plötsligt vakna upp och se och förstå och tänka och ha denna skrämmande fanatiska märkliga möjlighet att förstå världen omkring dig. Förståelse, ska de säga. Intelligensen. Hur känns det, hur kan du hantera det? Och sedan, du ser frågan som vilar på deras läppar, du ser att det är något mer de vill fråga, och du försöker förstå, du använder hela din logiska förmåga för att försöka förstå vad det är de vill säga, men deras signaler är märkliga. Deras signaler är inga signaler, det är bara en massa skit förpackad i falska leenden. Men hon ska förklara för dig senare, och då ska hon berätta för dig att det de alltid ville fråga, var om du uppskattade det. Om det här vad var du ville ha. Om intelligensen har gjort dig lycklig. Om du ångrar att de någonsin gav dig till den. Det är vad de kommer att vilja fråga. Men aldrig gör. För, som hon förklarar för dig, det är en fråga som ingen vill ha svaret på. Alla dessa intelligenta, fascinerade, genialiska forskare sitter där och det finns en fråga som skulle kunna besvara saker de har undrat länge, länge, kanske hela sina liv, men när de väl sitter där mitt emot dig och du talar, du svarar med dina ansträngda, mekaniska röst (mekanisk inte i att aspekten att du inte behärskar tonfall – du har övat in korrekta tonfall inför alla situationer – men ur aspekten att du har övat in dem alldeles för väl. Dina tonfall går på automatik, de ska senare säga till dig att du inte har någon känsla för situationen. Men hur katten skaffar man sig en känsla för situationen? Hur många parametrar du än väljer att väga in går det aldrig att förutsäga hur andra människor uppfattar detta heliga begrepp – situationen – och hur mycket du än tycker att du har uppfattat det hela korrekt och säger de korrekta sakerna med väl avvägt tonfall så blir det alltid, obönhörligen fel.) Men forskarna. De sitter mitt emot dig och frågan vilar på deras läppar. Är förmågan att tänka en gåva eller en förbannelse. Är det mänsklighetens räddning, eller är det vår förbannelse och vägen till vår undergång?

  Och du ler, eller känner de känslor som skulle kunna föregå ett leende. För frågan har egentligen inte särskilt mycket att göra med dig.

  Du har aldrig tillhört det där smutsiga släktet, hur som helst.

0

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply Lisa januari 30, 2009 at 10:41 e m

    Åh. Åh. Har väntat med att läsa detta inlägg tills jag hade tid, och allt jag har att säga är åh. Det är ju så vackert och ifrågasättande och intellektuellt stimulerande att man blir alldeles mållös ibland.

    0
  • Leave a Reply