Hitta hem

Men hörrni. Jag har ju inte skrivit något skoj här på evigheter.
Jag har inget skoj att skriva här nu heller, så ni får ett stycke från mitt inne i min bok istället. Bara för skojs skull.
Man hänger förstås inte med på vad allt innebär om man inte läst boken, men huvudpersonen är ute och samlar pantburkar för hon har lagt sina sista pengar på mörkläggningsgardiner eftersom hennes lägenhet inte har några persienner. Och klockan är fyra på morgonen en fredag-lördagnatt och på stället hon bor när det här kapitlet utspelar sig är det inte så smart att vara ute den här tiden på dygnet, inte ensam, inte som tjej, men det är hon i alla fall.
Och just ja. Det är sommarnatt. Så det är ljust och fantastiskt vackert.

Läs nu och bestäm er för att ni kommer gilla min bok.

PS ser nu att formateringen blir hemsk, den här bloggdesignen är inte riktigt gjord för textmassor. så för den som orkar läsa i det här formatet säger jag ni behöver aldrig göra ett syntest någonsin igen, typ.

ett litet citat ur en bok. (min bok)

”Du, grabben!”

Rösten kom på några meters avstånd, och fick mig att hoppa i luften så att alla burkarna jag höll i famnen rasade ned i cykelvägen asfalt under klirranden och klonkanden. Det var inte en röst som passade in på den här platsen. Det var rösten hos en man som kom från ett hem där man alltid åt middag vid samma tid och där man hade fredagsmys varje vecka och där någon som älskade en kysste en godnatt varje kväll. Rösten hos en man som varje gång när han ramlade som barn blev upplyft och i en famn, som fick sitta där tills han började frysa av all luft som någon blåste där det gjorde ont. Rösten hos någon som varje gång han var rädd för monster under sängen fick borra in sitt huvud i sin mammas halsgrop och höra henne viska att allting kommer att bli bra.

Det var rösten hos en man som aldrig ens tänkt tanken att sådana utsagor är en lögn.

”Helvete”, sa jag till mina burkar.

De sa ingenting till svar. Glittrande i morgonljuset höll de käften.

I ögonvrån såg jag hur en grupp av män närmade sig. Fyra eller fem stycken, långa, vingliga, uppenbart berusade. Men åtminstone bara alkohol, åtminstone inget annat.

”Du Tomas”, sa en annan av männen.
Mörkare röst, inte fullt lika rekorderlig. Som om han någon gång sett mörker. Kanske blivit mobbad en årskurs i skolan, möjligen två, sådant som kan sätta sig i rösten, men som inte gnager sig djupt in under huden, in i huvudet, stannar så länge och så djupt in att man till slut inte vet vad man ska göra av det. ”Du Tomas” – och han blev berusat fnissig – ”alltså, jag tror inte han är en kille, jag tror –”

”Du grabben”, sa Herr Rekorderlig igen, och det lät på rösten som om han log, och jag vände inte upp blicken för att se om han faktiskt gjorde det. ”Du grabben, var i helvete” – och här började också han skratta, fast på ett rekorderligt sätt, ett bullrande fylleskratt utan något spår av den ångest han borde ha haft – ”jag undrar alltså var i helvete vi är någonstans och hur tar man sig hem härifrån?”

Jag bet mig i läppen och blundade. Gryningssolen var för stark för mina ögon.

”Vi åkte buss”, hörde jag en annan av vännerna säga, som om det vore någon form av förtydligande.

Fel tid på dygnet, de skulle säkert bara hem någonstans, från en fest, sådant vanliga människor gör, man träffar folk man tycker om och dricker tills man är så full att man ställer sig på fel sida av vägen och åker ut till världens ände istället för att åka hem. Världens ände. Världens avgrund.

Jag var så hungrig.

Någon sträckte fram armen, lade den på min axel. Jag ville rycka till, men handen var för trygg och jag var för trött. När han talade det hörde jag att det var Herr Rekorderlig. Självklart var det han. Hans röst var orolig, men bara en balanserad oro. Oron hos någon som inte ens kan föreställa sig alla de saker han borde vara orolig för.

”Hallå, grabben? Är du okej? Tappade du dina burkar?”

Jag lyfte min blick och såg på hans ansikte. Det var ett ansikte som fick mig att ångra att jag inte hade målat på mig min skönhet den där kvällen. Ett enkelt ansikte. Klarblå ögon, hår som börjat glesna och som han rakat bort för att dölja att det glesnade, rödblont skägg. Svarta glasögon med tjock ram. Fina linjer till rynkor i pannan, eftersom han var äldre än jag, men ingen bekymmersrynka, eftersom han inte hade bekymmer som jag.

Det var ansiktet hos en man som älskade, villkorslöst, eftersom han aldrig behövt tänka tanken att man måste sätta upp några villkor för kärleken för att hindra att den en dag skulle köra en dolk i ens rygg. Och jag drog undan min huva, så att håret svallade fram över mitt ansikte, dolde mitt ansikte, hindrade honom från att se mina ansiktsdrag på sättet mitt hår alltid hindrade sådant. Lade huvudet på sned, armarna om kroppen, kröp ihop för att verka mindre, mer skyddsvärd, än vad jag någonsin varit.

Luften luktade pizzeriakök och konstgräs. Någonstans, långt borta, kunde man höra vrålen över fotbollsplanerna när unga män spelade matcher på fredagsnattligt uppåttjack.

”Du frågar”, sa jag, med den där mjuka, ljusa rösten jag övat framför badrumsspegeln alla timmar jag lagt på att förvandla mig själv till vad jag önskade att jag kunde vara. ”Du frågar, hur man hittar hem härifrån?”

Han stirrade på mig som om jag varit en växt som bara blommar en gång per decennium, och han var den första att få se mig slå ut. Jag tog ett steg mot honom, tills jag var så nära att mitt huvud skulle kunnat falla fram mot hans bröst, dras in i hans famn, utan att jag behövt flytta mina fötter en millimeter.

”Hur man hittar hem”, upprepade jag. ”Det är vad du frågar. Och jag… jag är så hemskt ledsen. Jag önskar att jag kunde svara. Men jag… jag har faktiskt ingen jävla aning.”