Åskseger

(Bild från när jag var fjorton, men känslan är densamma nu…)

 

Idag, mina vänner, fick vi resultatet på vår stora mer praktiska tenta vi har termin 6, OSCE-tentan. Det är en ganska speciell provform – man har sjutton stationer där man ska göra olika saker, som att utföra ett hjärtstatus eller ställa riktad anamnes vid patologiska leverprover. På varje station träffar man en skådespelarpatient och en bedömare sitter och noterar och poängsätter allt man gör. Man har 6 minuter på sig att utföra uppgiften, sedan blåser en visselpipa som markerar att det är slut, man går ut i korridoren och har en minut på sig att byta till nästa station och läsa den uppgiften. Fyra stationer är ”vilostationer”, då sitter man på en stol, dricker vatten och försöker slappna av 6 minuter.

Vi gjorde provet i fredags och jag tyckte det var jätteroligt, vilket jag inte väntat mig. Jag gillar nog att prestera under press, mer än vad jag själv förstått.

Idag kom i alla fall resultatet och min bra känsla hade resulterat i ett riktigt bra resultat. Jag var godkänd, med resultat över medel, och på vissa stationer så höga poäng att jag själv blev förvånad. (Framförallt hjärt/lungräddningen som chockerade mig, det har inte varit min starka sida och jag har haft svårt med tekniken, men den blev full poäng vilket förstås känns jättebra eftersom det är en sådan grej man inte hinner tänka efter innan man gör i verkligheten).

 

De här mer praktiska bitarna av läkargrejset har jag oroat mig över och tyckt varit så svåra. Jag har verkligen ansträngt mig och övat inför OSCEn, och varit så nervös över om jag alls skulle kunna klara det (framförallt som jag gjort fyra veckor klinik mindre än alla andra den här terminen på grund av barnafödande). Så det här känns jättestort, jag är lite tagen.