Min favoritlåt just nu är den här remixen på 1940 av The Submarines. Originalet är också bra men remixen har partier där jag blir andlös, på samma sätt som jag kan bli av vissa stycken Roberta Bolaño eller av riktigt mörk choklad när man tvingar den att smälta på tungspetsen med hjälp av hett svart kaffe. (Föredragsvis en sommarmorgon på en stugtrapp någonstans när allt som väntar under dagen att skriva).
Annars då?
Arbete ger mig frihet, hur oacceptabel den frasen än må vara givet vad den parafraserar. Just nu hittar jag harmonin i det fokuserade. Att gå upp helt i romanskrivande, i anestesiböcker, i palpation av prostator. Sysselsättningar finns det obegränsat.
Det är där jag hittar strukturen som inte är tydlig inuti mitt huvud.
Men lyssna på låten nu. Den är mitt knark.
No Comments