Jag säger att det inte är någon fara. Jag säger att det är höst nu och att det är sådan hösten är.
Om kvällen på vägen in har grannen fest och dörren är på glänt. Hon tänker precis smita in när festdeltagare kommer ut och hon backar bak några steg så jag kan fånga in henne. Festfolket beundrar henne. Jag säger åt henne att vinka och hon följer mina order som ett väldresserat cirkusdjur.
Inne i lägenheten, när höstvindarna fortfarande far utanför, är det hon som bäddar om mig, inte tvärtom. Lägger upp kuddar i soffan, anvisar var jag ska lägga mig. Hämtar täcke och bäddar på. Gör samma sak med sin bebisdocka. Hämtar därefter böcker. Tre stycken. En till mig, en till dockan och en till sig själv. Nog för att jag visste att det är sådär det brukar växla mellan generationerna, att barnen till slut blir de osm tar hand om sina föräldrar i stället för tvärtom, men visst hade jag trott att det skulle ta några år till.
No Comments