sånt som inte får plats i andra kategorier

Uppdateringar etc

juli 27, 2011



Då jag inte har pallat att tömma mitt kamerakort sedan typ… februari? får ni en idolbild på mig som är riktigt gammal, sedan hösten 2007 om jag inte missminner mig. Oj oj oj vad häftig jag var när jag var fjorton, visst?

De senaste dagarna har varit fyllda, av olika saker. Skrivrutinen har avbrutits lite av annat, utanför rutinen, och jag har fått omprioritera. Blivit lite kastad ur balans på vissa sätt. Det gör inte lika mycket längre som det skulle ha gjort att bli kastad ur balans ens bara för ett år sedan. Då hade jag ju ingen stabilitet i grunden. Nu är allt så mycket lättare.

Och ja, ibland när saker blir jobbiga gör jag något väldigt klyschigt, fast lite i hemlighet – sitter och drar med handen i stora, runda cirklar över magen, sluter ögonen och undersöker precis dess form, klappar lite på den för att se om jag får någon respons (fast det har jag inte känt ännu, det borde komma snart), och tänker på att där finns mitt barn. Mitt och hans. Det finns en mäktig, anslående och överväldigande potential i det.
Epic winning, so to speak.

Och ja, sedan har det såklart hänt andra saker, mindre relaterade till mig och mer relaterade till andra saker. Jag har inga skarpsinnigare analyser än någon annan att komma med om Norge. Jag är inte heller mycket för gester som att lägga upp norska flaggor eller skriva “jag tänker på er i mitt hjärta” på Facebook, inte för att det nödvändigtvis är fel… bara det att sådana gester ter sig oerhört onaturliga för mig, i mitt beteende, och jag uttrycker hellre ett deltagande, en bestörtning och en sorg på ett sätt som inte känns konstlat för mig. Det tycker jag är rimligast när det gäller sådana här stora sorger. När det gäller de små privata tycker jag att man ska fundera på vad som känns minst konstlat för den som ska motta trösten och deltagandet, inte vad som känns dåligt för en själv, men det ufnkar ju inte rikitgt att tänka så i det här sammanhanget.
Initialt var jag bestört men tyckte att det ändå skulle bli intressant att se vem som gjort det och varför. Det fanns en spänning i det, när det mest verkade röra sig om en explosion och ett fåtal döda. Det är fruktansvärt på sina vis att det är så lätt att känna så, men jag tror att man kan bli exalterad och fascinerad över stora, omfattande händelser utan att för den skull vara en ond människa, även om dessa händer också innebär stor tragik. Ungefär som att många är väldigt fascinerad av andra världskriget, eller andra stora konflikter; de är intressanta, för att det finns så många aspekter av dem, från den lilla personliga till den stora, världsomfattande. Det betyder inte att man tycker att det var bra att folk dog.
Hursomhelst, när händelserna på Utöya växte i omfattning och man började höra berättelserna därifrån dog lite känslan av att det var fascinerande eller spännande. Det blev bara bisartt, och det blev bara död, och det blev bara tanken på att se sina vänner dö och ni vet allt det där man hört, och tanken (starkare för mig, eftersom jag väntar ett barn, och starkare för mig, eftersom jag alltid fascinerats och berörts oerhört av den instinktiva förälder-barn-kärleken) på att vara förälder och veta att där borta finns ens lilla son, eller dotter, och det finns ingenting man kan göra annat än att sitta och hoppas, hoppas, hoppas.
Tanken på alla de som hoppades att snart få se sitt barn igen men aldrig fick se henne eller honom komma hem.

Sådant har jag tänkt på, berörts av, och rörts av.
Bara så ni inte tror att jag är okänslig för att jag inte anser mig ha något nytt att tillföra diskussionen.

Kanske tar jag också upp hela diskussionen om “vi bryr oss om Norge för att det är nära men resten av världen skiter vi i”, senare också. Jag tykcer den är intressant, och har diskuterat den i många andra sammanhang.
Men nu vill jag skriva klart en roman.

0

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply Nemo juli 27, 2011 at 8:21 e m

    Ingen människa orkar bry sig om ALLT hela tiden. Det händer för mycket. Tycker det är jättebra med folk som engagerar sig i det ena eller – det går liksom inte att ge sitt full hjärta åt allt och alla.
    Fattar inte sån kritik "jaså du bryr dig om hemlösa katter, jamen barnen i afrika då" eller "jaså du har ett fadderbarn i angola – men i sydamerika då.." osv osv. Om alla kunde göra något litet så är det bra. Finns ingen som kan hjälpa eller stötta hela världen…

    Dessutom tror jag det är djupt mänskligt & helt normalt att bry sig mer om det som händer ju närmare en själv det händer. Så fungerar alla människor i hela världen. Inget konstigt. Det hemska i Norge känns betydligt hemskare än miljoner som för i hungersnöd i ett avlägset hörn av världen. Inte för att det faktiskt är hemskare,eller mer viktigt. Utan för att det är nära både geografiskt och nära känslomässigt.
    Jaja…nu ska jag inte babbla mer 🙂

    0
  • Leave a Reply