Märklig dröm i natt. En av de här dramatiska jag tycks drömma då och då. Ulrika i gerillakrig, Ulrika som ska rädda världen. Mycket sådant.
Jag åkte med ett flygplan på hem från en viktig resa, och sedan gick flygplaet södner så att vi blev tvungna att landa på en helikopterplatta som hörde till en skolbyggnad. Jag visste inte ens var i världen vi var. Men vi var i en matsal i alla fall. (Och som det alltid kan vara i drömmar förstod jag vad alla sa, fast de rimligtvis inte borde ha pratat svenska.)
I alla fall. Vi var där i matsalen. Så kom en ny grupp elever in. Alla började viska och mumla att de var judar, bland eleverna i matsalen gick en obehaglig stämning liksom. Jag mådde lite illa (inte för att de var judar men för att det tillskrevs någon betydelse.) Men de verkliga vidrigheterna uppstod inte förrän de satte sig och bad någon form av bordsbön. Först var det bara någon vid angränsande bord som skrek till – De ber! De jävlarna! men sedan utbröt den totala kalabaliken och folk började kasta sina bord mot dem och de vrålade och tjöt och plötsligt var det massor med folk och alla var mot judarna utom några få som ville ta sig därifrån men det var omöjligt och om ingen gjorde någonting skulle alla krossas och dödas. Och plötsligt var det kalabalik även uanför fönstren, en hel stad i upplopp insåg jag nu, hela staden var fylld av skrik, det var något på gång här.
Matsalen. De stackars judarna med sin bordsbön och sitt prydliga bordsskick. Mobben omkring dem. Jag såg omkring mig på de medarbetare som rest i flygplanet med mig. Ingen gjorde något. Så jag ställde mig på ett av borden i matsalen, ett av de få som fortfarande inte var vält eller kastat mot någon jude. Jag ställde mig och skrek så högt jag bara kunde.
Sedan talade jag. Den där sortens tal folk inte håller, det som omvälver människor och får dem att tänka annorlunda. Ett tal av vädjan med tårar i ögonen och darrande händer och panik i rösten för när som helst skulle de springa mot mig och försöka döda mig också.
Och inte för att jag vet vad jag egentligen sa, förutom det att de var vidriga som betedde sig så här och att det var omänskligt beteende, men eftersom det var en dröm och det mesta kan hända i drömmar så gav de sig av. De försvann. Mobben först och judarna sedan. Och när alla hade gått satte jag mig och grät, på det sättet man bara gråter när man är riktigt utmattad.
Men det var inte över. Vi var kvar i skolan och försökte laga flygplanet eller något i den stilen, då en ny mobb – hela staden var ju i uppror – kom mot skolan och försökte ta sig in. Vi flygplansmänniskor var återigen i direkt livsfara. Det var en massa dramatik med att försöka stänga dörrar och hindra alla från att ta sig in. Men det lyckades.
Då och då kom skadade och ville få komma in i skolan för att få hjälp. Vi släppte försiktigt in dem och vårdade dem.
Nästa drama kom först några timmar senare när Vladimir Putin och Dmitri Medvedjev, samt en kvinna som jag inte vet vem hon var, stod utanför dörren och ville komma in. Putin hade fått en kula i axeln. Jag öppnade, såg vilka de var, sa att jag strax skulle komma tillbaka och stängde förskrämt dörren. Sedan gick jag och rådfrågade min bror, som plötsligt var där. Vår policy var att hjälpa alla skadade, visst, men Putin var mycket hatad och visade det sig att han fanns in skolan skulle vi kanske inte kunna hålla våra barrikader längre mot den upprörda folkmassan. Och då skulle ju ändå alla dö, eller hur?
Han tyckte ändå att det var moraliskt rätt att hjälpa Putin & co.
Men eftersom det var en dröm, var Putinfolket nu inte längre utanför skolans dörr, utan längre bort i staden, på något slags tågstation. Jag och min bror lyckades ta oss dit för att hämta dem, men när vi skulle tillbaka till skolan tog vi fel väg. Vi gick in i en galleria som vi trodde att man kunde gå genom för att ta sig tillbaka till skolan, men när vi gick in i vad vi trodde var dörren till en hiss, visade det sig i stället vara en rutschkana som hörde till ett intilligande McDonalds. Följaktligen åkte jag, Putin, Medvedjev och den främmande kvinnan som vid närmare eftertanke nog var påtagligt lik Angela Merkel kana i en McDonaldsrutschkana. En kvalitativ upplevelse, om inte annat.
Sedan var det bara en massa kaos. Vi kunde inte hitta tillbaka till skolan. Min bror undrade vad jag gjorde i den här staden om jag inte ens hittade här (han var ditrest, på programmeringstävling, men skulle bara vara där några dagar), jag förklarade att det bara var mitt plan som hade kraschat. Tydligen var vi i en tysk stad. jag kommunicerade med Putinfolket på omväxlande ryska och tyska. De verkade förstå mig ganska bra. Hela tiden tänkte jag också att Putin måste tro att jag var helt dum i huvudet, och att han antagligen tänkte att det var för att jag var så ung. Jag ville säga åt honom att om han hade kraschat när han egentligen bara ville ligga på sitt flygplan och sova kunde han ju försöka verka vettig efter det.
Jag gick förbi en gigantisk pridefestival och en fotbollsmatch. Men skolan var borta. Jag satte mig i gräset vid fotbollsplanen för fotbollsmatchen och grät.
Sedan var det dags att vakna och gå upp.
(för övrigt hade jag tänkt göra ett aprilskämt i bloggen här idag, men det kändes roligare att prata om drömmen. den var märklig.
toodiloo!)
No Comments