de där sjukdomarna som rullar förbi

Det är en makt att vara den som vet.
Av och till funderar jag på hur man förvaltar den på rätt sätt.

 

Jag har sett det flera gånger nu. Hur lätt det är. När patienten bara är en i raden av så många. När man är färdig läkare och kommit ut att jobba ett tag och det är stressigt och kanske är någon sjuk och det är massa patienter och de har tillstånd som man sett förut. Uppenbara i sin symptombild, passar med riskfaktorerna, straight-forward. En KOL, en coloncancer, något hjärtklaffsfel. Man skickar på en undersökning och får det bekräftat. Ingen av läkarna som sitter och diskuterar vid ronden är förvånad. Precis som man trodde, konstaterar man, hoppar vidare till andra fall som kräver mer medicinsk uppmärksamhet.

Kanske är det någon annan som skickas på att lämna själva beskedet. Kanske specialisten som ska ta över när patienten är färdigvårdad för det tillstånd han eller hon lider av just nu, anledningen till sjukhusvistelsen denna gång. Den som ska ha hand om den där cancern eller lungsjukan eller vad det nu är.

Det är ingen stor grej, för någon. Utom – just ja – för den där patienten. Som har undrat, funderat, har släktingar som gjort detsamma, som får veta.

Som kanske inte har vetat med vissa misstankar undersökningar har gjorts. Som inte vetat hur uppenbar symptombilden är. Som inte dag för dag hört sig själv beskrivas på en rond och blivit helt distansierad till själva sjukligheten.

Som inte har en tumör som är en av många hundra som passerar förbi i en karriär. Som inte har en lungsjukdom som är så vanlig att varenda en träffar på den, hos någon patient. Som har just sin sjuka, och som inte vill. För läkarna är det kanske uppenbart att rent medicinskt behöver en extra diagnos inte göra så mycket från eller till. Hos någon som redan är multisjuk med fem andra tillstånd kommer det inte att bli det här som tippar över, förändrar något. Men för en patient behöver det inte alls vara samma sak.

 

Och jag ser ibland hur frågorna som väcks liksom drunknar, sväljs ned av patienterna. I insikten om att läkaren nog måste skynda vidare till nästa patient. I den där känslan de redan verkar ha ibland, av att vara till besvär, med alla sina sjukdomar, sina problem. Inte ska de väl ställa en massa frågor då, också. Och på ett sätt är det väl inte alltd som läkarna jag går med på avdelningen där patienten just då är, skulle vara rätt person att besvara de frågorna. Kanske skulle patienten bara hänvsisas till någon annan specialist, en behandling som är planerad i framtiden, sådana saker.

Men jag försöker utnyttja tiden jag har, den där fantastiska evigheten av tid som uppstår i och med att jag är student och gör ungefär vad jag vill och inte måste förhålla mig till att hinna med precis allt. Använda den bara till att lyssna in. Jag vet inte särskilt mycket, jag kan inte ge några besked. Men jag kan alltid försöka fråga hur besked verkligen har landat. Sätta mig på sängkanten en stund och bara höra om det finns några funderingar, försöka hjälpa till med dem så gott det kan.

Bara lämna den där påminnelsen om att de inte bara är några dussinmänniskor som passerar förbi, de där patienterna. Jag gör det kanske inte alltid så bra, men jag vill tro att jag gör mer nytta än skada i det där lyssnandet, det där inkännandet.

Om inte annat hoppas jag att det i alla fall håller mig borta, ytterligare ett tag, från att bli helt blasé.