Väntan

Det finns något fiktionsartat över hela historien, som en novell, och kanske också en sådan som känns lite omogen, naiv. Den typen av berättelse jag själv hade kunnat skriva, som jag faktiskt skrev hela tiden, när jag var tretton-fjorton-femton år gammal. 
Historien om att gå från ensamheten i ett helt eget universum till att hitta någon att dela det med. Och någon som dessutom kunde hjälpa en att befinna sig lite mer i den vanliga världen ibland, också, den där alla andra människor finns och där man faktiskt måste kunna vistas också, hur ogärna man än vill och hur obekväm man en känner sig i den.
Om att bli så älskad, av någon. Precis så älskad som man behövde, som man hoppades på, men aldrig trodde att man skulle kunna bli.

 

Jag var en väldigt ensam människa innan jag träffade min man. Jag tror att jag har varit väldigt ensam hela mitt liv. Och blyg. Ibland har jag visserligen pladdrat på så att människor trott att jag var utåtriktad, men blygseln, osäkerheten, viljan att gå in i sitt skal och mest sitta på sitt rum och skapa konst och litteratur och möjligen räkna lite matte har alltid varit det dominerande.
Jag visste inte hur man tog kontakt med andra människor och jag levde mest på hoppet att någon en dag skulle se mig i stället, att någon skulle hitta mig, fast jag visste inte riktigt hur.

Det är en av de dummaste strategier man kan ha för att förändra sitt liv, egentligen. Sitta instängd på sitt rum i huset i skogen och hoppas att någon ska hitta en och ta en med storm. Vad är sannolikheten för det, liksom?

 

Ändå längtade jag. Och väntade jag. På någon, eller någonting. Ibland tror jag att jag glömmer bort hur det faktiskt var. Ensamhet kan vara ett sådant förtärande tillstånd – man vill gärna förtränga det när det väl är över. Det var mest fotograferande och tecknande och matte och ryska och romanskrivande och avancerat matlagande som fyllde mina dagar och jag måste ibland påminna mig om hur den tillvaron faktiskt var, för det är lätt att längta tillbaka till de där eonerna av tid att göra saker på.
Tills jag inser att allting till slut falnade och blev meningslöst, när det inte fanns någon att dela det med.

 

Jag väntade och väntade och väntade tills någon hittade mig.

Sedan var jag lite misstänksam, det ska jag säga. Kanske inte helt stormtagen. Jag är så ruskigt introvert. Det krävs mycket lockande och pockande för att få mig att krypa ur mitt skal.

Men nu stormar jag banne mig varenda dag.