Under mina tonår (det vill säga, fram tills i december förra året…) hade jag alltid någon besatthetslåt på gång. Eller, i alla fall väldigt ofta. Det var som en smygande förälskelse, började med att jag bara blev extra lyssnande när den kom på i någon spellista, slutade med att det var den enda låten som gick på repeat, om och om igen, i bland i flera timmar. Hela tidsepoker kapslas in i bara några minuter av musik, på det viset. Jag kan fortfarande lyssna på Disease med The Ark och tidpunkten är september 2009 och jag är sexton år gammal och höstsolen ger mig huvudvärk och jag åker buss till skolan utan att kunna fokusera på boken jag försöker läsa för allt jag undrar är varför han som är min första pojkvän inte ringer mig oftare och varför jag tror att jag håller på att bli förälskad i någon tokig typ som bor i Umeå av alla platser. (Fyra år senare är jag gift med den där galningen i stället, men det är en annan historia).
Eller höra Woman like a man med Damien Rice och det är november 2011 och jag är höggravid och känner mig ensammast i världen för jag känner ingen annan som gör samma sak som jag och det är lätt att gå mot strömmen när man är pigg och kär och glad men svårare när man sitter med sin jättemage och knappt når fram till ett bord och när man inte orkar be de vänner man egentligen har att komma på besök, för allt man vill är att lägga sig ner, somna och sedan sova åtminstone tills barnet kommer ut.
Eller höra Kill kill med Lizzie Grant och det är oktober 2012 och jag går enmilspromenader med en bebis i sele på magen medan jag lyssnar på patologi-podcasts i min IPod och försöker lära mig allt som går att minnas om alla sätt hjärtat kan gå sönder, rent patofysiologiskt alltså.
Eller höra Woman like a man med Damien Rice och det är november 2011 och jag är höggravid och känner mig ensammast i världen för jag känner ingen annan som gör samma sak som jag och det är lätt att gå mot strömmen när man är pigg och kär och glad men svårare när man sitter med sin jättemage och knappt når fram till ett bord och när man inte orkar be de vänner man egentligen har att komma på besök, för allt man vill är att lägga sig ner, somna och sedan sova åtminstone tills barnet kommer ut.
Eller höra Kill kill med Lizzie Grant och det är oktober 2012 och jag går enmilspromenader med en bebis i sele på magen medan jag lyssnar på patologi-podcasts i min IPod och försöker lära mig allt som går att minnas om alla sätt hjärtat kan gå sönder, rent patofysiologiskt alltså.
Och så vidare.
Ni förstår.
Det jag skulle säga var att det har varit länge sedan, nu, som jag hittade en låt jag fastnade i. En sådan där som utan att jag ens kan förklara varför får gå på repeat i allt jag gör. När jag skriver, när jag diskar, när jag gör gravidyoga från gravidyogaboken jag lånade på biblioteket.
Nu är det den här låten. Den ni hör om ni klickar på play i videon ovan. Jag vet inte varför. För att jag är svag för blip-blop. För att vissa textrader klingar an något hos mig. För att den får mig att känna mig som att jag är femton-sexton år och hela världen ligger framför mig i frustrerad tonårsångest.
Varför det nu skulle vara en eftersträvansvärd känsla.
Ni förstår.
Det jag skulle säga var att det har varit länge sedan, nu, som jag hittade en låt jag fastnade i. En sådan där som utan att jag ens kan förklara varför får gå på repeat i allt jag gör. När jag skriver, när jag diskar, när jag gör gravidyoga från gravidyogaboken jag lånade på biblioteket.
Nu är det den här låten. Den ni hör om ni klickar på play i videon ovan. Jag vet inte varför. För att jag är svag för blip-blop. För att vissa textrader klingar an något hos mig. För att den får mig att känna mig som att jag är femton-sexton år och hela världen ligger framför mig i frustrerad tonårsångest.
Varför det nu skulle vara en eftersträvansvärd känsla.
0
No Comments