Ikväll lyssnar jag på Muse.
I mitt huvud finns bilder, och jag tänker att kanske är det egentligen musiken till en film där jag spelar huvudrollen bara att den ännu inte har gjorts ännu.
Filmen handlar om en förvirrad kvinna någonstans runt tjugo som försöker hitta en identitet men mest hittar sin egen självdestruktivitet och dekadens. Alla bilder är tagna av Helmut Newton.
Det börjar med Apocalypse Please, och bilder av en smutsig stökig lägenhet i en stad som hade kunnat vara Paris. Förvirrade tjejen vaknar, av att någon som ligger intill henne i hennes smutsiga trånga säng reser sig upp. En annan tjej (den förvirrade 20-åriga tjejen är bisexuell. Jag förstår att det kan tyckas vara en klyscha, och något som krånglar till allt, men det är absolut nödvändigt.), det är en annan tjej som reser sig ur lakanen i perfekt konstnärligt solljus och korning bild, som om allting är lite smutsigt, och man förstår att det här huvudpersonens flickvän. Eller före detta flickvän, som inte kommer tillbaka. De har tillbringat en sista natt tillsammans och nu är allting över.
Musiken tonar in allt högre medan den före detta flickvännen ger sig av. Ljuset är skarpt, nästan frätande mot ögonen; det är nästan äcklande för tittaren med den dystra musiken till detta skrikande solljus. Värre än om det hade regnat, mycket värre.
Och vår huvudperson ligger där, med täcket draget över huvudet. Man ser inte henne, bara bollen under lakanen, men man ser att bollen skakar av gråt så att bollen nästan inte kan andas.
Sedan några klipp av, ja, vad vet jag, scener som förklarar något av handlingen i filmen.
Därefter dekadent och förtvivlat festande, med personer som huvudpersonen knappt känner. Ofta lämnar hon fester för att bara promenera, halvspringa längs gatorna i sina höga klackar på sina magra ben för att hon inte vet vart hon ska ta vägen för att hennes hjärta är krossat och krossade hjärtan har ingenstans att ta vägen.
Allt dessa festande och springande sker till Uprising.
Parallellt med detta är vår huvudperson givetvis deprimerad på dagarna också. Då åker hon buss, och tåg, genom staden, många timmar (nu ser staden inte så mycket ut som Paris, utan mer som Vancouver eller möjligtvis Bryssel), och i tusen klipp med snygga ljussättningar får vi se henne gråta till tonerna av Starlight.
Sedan händer en massa miljoner scener till, återigen med det här relevanta som kallas handling, och därefter har hon förälskat sig i någon ny, en senig man-pojke med lång kropp och massor av hår och väldigt mjuka läppar, och i hennes smutsiga halvparisiska lägenhet kommer en sexscen, och det hela är väldigt konstnärlig film. Ryckiga klipp, en känsla av att de båda är trasiga (och naturligtvis är det, och det visar sig att förhållandet är oerhört destruktivt.)
De här ryckiga sexklippen sker naturligtvis till Time Is Running Out (fast egentligen mest till introt).
I slutet, när huvudpersonen har kommit till insikt och vaknar upp och världen plötsligt tycks lite annorlunda, lite mer magisk, och lite utvecklad, spelas Take a Bow. 
Till eftertexterna spelas Starlight igen, bara för att jag tycker så mycket om den.
Spellistan för filmen hittar ni här:
Filmen om förvirringen
Den blir bara 21 minuter, men i en verklig film skulle de nog fylla ut det hela med lite riktigt handling, också.
No Comments