Inte med mitt tentaplugg, det är fyllt av lättjans dekadens (manifesterat i en överkonsumtion av semlor!), men med resten. Det där som jag har drömt om så många tidsenheter mer än vad jag drömt om att klara någon dum patologitenta.
På torsdag ett samtal som kan bli drömsamtalet, i slutet av januari en grej i klass med DN-artikeln, fast kanske ännu bättre. Och som vanligt vågar jag inte tro på att något av det händer.
Som vanligt, när allting magnifikt sker omkring mig, känner jag knappt av att det händer. Som om jag är i stormens öga, i uttryckets rätta bemärkelse. Eller som när man bränner sig så varmt att man tror att man fryser.
Ibland när jag vaknar på morgonen tror jag att något hemskt måste ha hänt, för jag har en så stark känsla, och jag tänker att jag måste vara olycklig. Undrar om mitt förhållande tagit slut, om något har hänt med min dotter.
Sedan inser jag att den där starka känslan är nog inte av hemskheter, utan möjligheter.
Att det är nu det händer.
Jag tror att det här kan bli mitt år. Jag hoppas bara att benen bär.
No Comments