Advent betyder väntan, jag vet inte hur många gånger jag har hört det sägas. Kanske en skada av att ha sjungit i barnkörer på adventsgudstjänster så många år att jag tappar räkningen, det är alltid någon som lär en betydelsen av det ordet då. Man tänder ljus och väntar på det som ska komma.
På den som ska komma.
Jag har gått trettiosju fulla veckor, går in i min trettioåttonde, och mitt barn är färdigt därinne i magen, redo för att födas. Han kan komma i morgon, och han kan komma om fem veckor till. I snitt väger han nu tre kilo och är fyrtioåtta centimeter lång. När han rör sig kan man se utanpå hur min mage lutar.
Och jag väntar, det gör jag, på han den där som ska komma.
Lagom till första advent har snön fallit hos oss, centimetertjockt täcke över marken, gjort allt det mörka något ljusare. Jag har gjort mina sista dagars klinik. Har spräckt gränsen på femtiotusen ord för min bok, klarade min novemberutmaning, och närmar mig också slutet på själva berättelsen, även om den ännu inte är helt färdig. Mitt i upplösningen, klimax eller antiklimax, jag rör mig mot slutet, på min bok, och egentligen på mycket annat.
Ett barn på väg att födas, studier inför en tentamen i mitten av januari. Klarar jag den har jag plötsligt klarat mer än halva min utbildning, närmat mig det där märkliga resultatet som kan komma av att jag studerar det jag gör, att jag plötsligt en dag ska bli betald för att hjälpa människor att må bättre. Eller ibland bara förstå och acceptera varför de mår dåligt.
(Lyssnandet är en märklig del av läkekonsten, förvånansvärt effektivt i sin enkelhet. Och kanske också svårare än vad man tror).
En upplösning, väntan, ett avslut, och imorgon fyller jag visst år. Är hastigt och lustigt tjugoett år gammal.
Det har gått bra för mig att uppnå den åldern. Bättre än vad jag förväntat mig. Så många saker i det här livet jag lever, nu, som jag under en mycket lång tid aldrig på allvar trodde att jag skulle kunna uppnå. Kanske tror jag fortfarande inte att jag kommer att uppnå dem, jag bara gör det utan att tro på det.
Vår advent firas med glöggdrickande och knäckkokning, bortbjudna hela familjen tillsammans.
Det är ett tips förresten, om ni vill få en barnfamiljs hjärtan att smälta. Eller förresten, ändra det där: det är ett tips om ni vill få mitt hjärta att smälta. Jag känner inga andra barnfamiljer så jag har ingen aning om vad de vill. Men det här med att säga kom förbi allihop, ta med lilltjejen och kom hela familjen!
För ett föräldrapar som närmast aldrig har möjlighet till barnvakt är de orden magiska. Och för en tvååring kan det innebära tindrande ögon och kiknande skratt en hel lång söndagseftermiddag.
No Comments