Nomad

Ni får ursäkta en brist på mer substansfyllda uppdateringar. Mycket handlar kanske om att man upplever en viss harmoni här. I den här staden, i den här lägenheten, i den här famnen. För första gången på många år får allting gå i ett lite lugnare tempo. Inte samma behov av att ständigt uttrycka… något.

Jag har fortfarande samma behov av att uttrycka mig, att formulera saker, att på det sättet bli mer levande. Jag skriver mycket av just det skälet (det, och en miljon andra); det finns en tomhet inuti mig som jag börjar tro att jag aldrig kommer att bli av med, som jag kanske inte ens borde bli av med, och den där tomhetskänslan lättar när man skriver.
När man skriver mycket och det är rätt är det som att börja se i färg igen efter att ha sett allt i gråtoner.
Eller åtminstone som att vrida upp kontrasten i den svartvita bilden.

Men jag har åtminstone annat nu. Annat som inte gör behovet lika trängande. Annat som gör mig lyckligare. Tryggare, framförallt.
Det känns som om jag har sprungit, längre och längre bort, halva min livstid ungefär, i ett försök att hitta någonstans att stanna, någonstans att landa, någonstans att vara. En plats där man hittar sin grund. En bas, som man kan ta ut riktningen ifrån.
En vetskap om var man kommer att befinna sig också i framtiden för att man hittat var man trivs. Det är så mycket lättare att lägga in alla de där roliga sakerna i sitt liv om man också har en grund, huvuddrag, saker att falla tillbaka på. Jag har sprungit runt som en nomad, ständigt på jakt bara för att klara mig. Och nu är man bofast i livet. Man kan planera för nästa år, och kanske året efter det. Kanske är det lite monotont, kanske lite tråkigt, kanske inte samma sugande spänning. Det gör mig inte mycket. Jag behöver inte allt det.
Jag har det hellre garanterat att jag kommer att klara mig.

Vilket, till exempel, är varför jag absolut inte ser något problem i att skaffa barn inom ett år eller två, vid en ålder då de flesta fortfarande försöker hitta sig själva på tågluffer i Asien, på alkoholstinna parkfester eller på technoklubbar i Berlin. Jag har inget förakt för det livet, men jag har heller inget behov av det. Jag behöver inte himlastormande extraordinära upplevelser över hela världen. Jag är extraordinär här. Mitt liv är extraordinärt här.
Mitt medvetande är extraordinärt här.

(Och min kärlek. Här. Den delikata och synnerligen extraordinära njutningen som kärleken innebär.)

Det här var ett inlägg som skulle handla om mitt skrivande, tror jag. Det blev inte riktigt så. Det blir ofta på det viset när jag försöker skriva någonting; jag tror att det är en sak jag vill berätta, men så visar det sig att det jag egentligen ville få fram nog var något helt annat.

Nu ska jag dricka mitt kvällste och titta på ljusen utanför fönstret.