Sjukdomarna

På Medicinska biblioteket ser jag dem ibland, de där stackarna som sitter med en patologibok i knät, en ekgbok på sin högra sida och en i klinisk kemi på sin vänstra. Och en accelerarande panik i blicken allteftersom terminen går, och det som borde ha varit en längtan efter sommaren dränks i vetskapen om att snart kommer den, fjärde terminens stora monstertenta i sjukdomslära.

Ofta får jag lust att gå fram och klappa dem på huvudet, ge dem en bit choklad och säga Det blir bra. Det löser sig. Det är liksom inte hela världen och i slutändan löser det sig faktiskt på något vis.

 

Då det skulle vara ganska socialt inkorrekt, och kanske ändå inte nå avsedd effekt, går jag inte och säger några saker. Men skulle det mot förmodan vara någon av de där studenterna som läser den där kursen nu, så tar jag tillfället i akt att säga att det fixar sig. En dag kommer ni att kunna titta på er patologibok och njuta av känslan att ni inte, varje gång ni ser den, känner att ni borde plugga, nu och sen och sedan lite mer. En dag minns ni inte riktigt hur det kändes att sitta där och skriva den vidriga tentan där man fick veta rätt svar på nästa sida och varje minut var anspänning. Och har ni tur slipper ni kanske upplevelsen att tolka EKG på gult papper.

 

Och förresten – ni måste inte känna som alla säger. Att det här är så mycket plugg men det gör inget för ALLT är så intressant! Man kan klara tentan ändå.
Jag tyckte Sjukdomslära var den mest deprimerade kursen jag någonsin läst. Om fysiologi och hur vackert människokroppen är uppbyggd är något som hade kunnat få mig tro på Gud, är patologin kursen som skulle övertyga mig om att ifall det en gång fanns en Gud så har han sedan länge övergett oss. Att nöta allt elände som kan drabba oss dag ut och dag in värkte i mig och ja, jag visste att jag behövde veta det, men nej, jag njöt inte av studiern. Jag tog mig igenom dem för att jag visste att någonstans på andra sidan patologitentan skulle jag en dag vara glad att jag försökt skaffa mig de kunskaperna, och mina patienter ocks.
Man får göra så också.

Så halkar ni in här, mina vänner, med tentaångesten och paniken och känslan av att ständigt kunna för lite, så uppmanar jag er – ta det lite lugnt. Drick lite te. Gå ut ett slag, titta lite på blommorna. Det har kommit tussilago nu. Om man vet var man ska leta. Glöm all cancer för ett slag och titta på hur gul den lyser i stället.