När ribban flyttar sig mitt i hoppet

Man kan inte hoppa höjdhopp utan ribba, har Jan Björklund och hans efterföljare många gånger förnöjt förklarat i betygsdebatten. En liknelse som kanske fungerar, men som jag aldrig tyckt om, mest för att bara ordet ”höjdhopp” gjort mig illa till mods (och jo, många gånger skulle jag nog föredragit att kanske inte hoppa utan ribba men åtminstone sätta den löjligt lågt tills jag övat in tekniken och över huvud taget förstått hur det här hoppandet skulle gå till. Och gärna utan sällskap av hetsande klasskamrater där alla står omkring och precis kan bedöma om man är skicklig eller inte. Men jag vet inte riktigt hur den analogin ska översättas till betygsdebatten. Det handlar om vad man vill få fram gällande betygen, och min åsikt är inte färdigformulerad och ska framförallt inte framföras idag.)
Man kan säga mycket om betygen, och det kommer jag att göra. I framtida inlägg.
Idag tänkte jag mest skriva om mig själv. En stillsama liten självbetraktelse innan jag återgår till mina förberedelser inför Högskoleprovet.

Jag älskar mål. I mitt liv älskar jag att ha den där ribban. Jag sätter den skyhögt, springer det fortaste jag kan och kastar mig upp, andlös, för att se om jag kanske ska klara det.
Sätter den ibland så högt att det borde vara omöjligt att klara. Eller brukade i alla fall göra det. Har haft någon märklig livsfilosofi som tycks gå ut på att det är ribban, inte jag, som bestämmer vad jag är förmögen att klara, och om jag bara sätter den högt kommer jag på något sätt tvingas att lyckas hoppa. För att jag inte riktigt klarar av misslyckanden.

Problemet är kanske bara att jag är van vid att det hela tiden ska vara på gränsen till att jag inte klarar det, att jag hela tiden sätter mål som är lite för svåra att uppnå.
Slutsatsen när jag klarar av saker är därför att jag ställde mina krav för lågt. Att det inte var någon verklig bedrift, ingen äkta prestation. Jag lyckades ju, då kan det inte vara värt någonting.
Min självkänsla är, om än mycket bättre än förut, fortfarande ganska låg. När jag får komplimanger sväller de i kroppen flera dagar, jag suger på dem som karameller om kvällarna, i fascination och förvåning över att människor faktiskt uppfattar mig som kompetent, begåvad, bra.

Därför tror jag att jag brukar flytta ribban mitt i hoppet. Omedvetet, ofta, men jag brukar göra det. Precis när jag märker att jag är på väg att lyckas, höjer jag den ytterligare ett snäpp.
Klarar kanske, men ibland inte, helt enkelt för att det är svårt att ändra sig och hoppa ännu högre mitt i alltihop.
Och så skrattar jag lite åt mig själv när jag river.

Så känner jag lite nu med högskoleprovet. Jag har testat mig själv med lite gamla prov, och förvånades över att det gick så bra. Kanske inte alla-rätt-bra, kanske inte ens 2.0-bra (jag har inte gjort alla delprov än, så jag vet inte. Det är precis på gränsen till att jag skulle kunna få 2.0 enligt vad som gällde det året), men åtminstone 1,8-, 1,9-bra.

Mitt mål har bara varit att komma över 1,6 så att jag kan gå vidare till intervju för att bli intagen på läkarutbildningen i Umeå, alternativt 1,7-1,8 så att jag kanske kan bli antagen direkt ur högskoleprovsgruppen. (Eftersom jag har ett G och ett VG i mitt betyg kan jag inte bli antagen på betyg…). Men nu, när det verkar som att detta faktiskt är en reell möjlighet (och jag sitter där förvånad! jag trodde ju att jag var så dum…) flyttar sig genast ribban. Nu är det bara 2.0 man vill ha. Känslan av att varje fel kommer att vara ett litet misslyckande. Och, framförallt, att om man inte får 2.0 kanske man ska skuldbelägga sig själv för att man inte försökte ännu hårdare, satsade lite mer på förberedelser, etcetera.

… sedan tänker jag: Fan vad puckat det där låter Ulrika. (svär, till och med! det gör jag mycket sällan, fast mer i skrift än i tal.)
För det är ju puckat. Jättepuckat. Jag bryr mig ärligt talat inte vad jag får. Får jag tillräckligt för att komma in på utbildningen är det bra. Annars är det också finemang. Mina dagar är så fina. Världen är så fascinerande. Fylld av tillfredsställande, skojiga upplevelser. Jag är inte ens arton år gammal.
Jag behöver inte hålla på med mitt höjdhopp. Jag borde ägna mig åt något annat, mer vilsamt. Typ pulkaåkning.