Primus

Jomen då var det så att man har haft sin första patient, va.

 

Varje morgon den här veckan och nästa är två personer ur varje casegrupp (smågrupperna vi är indelade i på utbildningen) på Medcinmottagningen och får träffa en patient. Som får betalt för att komma dit, visserligen, men ändå en riktig patient, med riktiga problem, och en riktig personlighet.
En av oss filmar.
Den andra är ”läkare”.

Så har man fyrtiofem minuter. Att prata, att försöka vara strukturerad (HAHA på den), ta blodtryck (gick jättebra, lättare att känna radialispuls på någons om faktiskt har lite puls i stället för de där supertränade klasskamraterna man brukar göra det på…) och senare även palpera och lyssna ordentligt på hjärta, lungor, klämma mage och vicka ben och allt vad vi övar.

 

Seda går man tillbaka, sitter med sin grupp och tittar i fyrtiofem minuter på sig själv när man gestikulerar med sin handled i konstiga vinklar, säger korkade saker och glömmer bort att fråga en del. Och så diskuterar man tillsammans vad ”läkaren” gjorde bra, och dåligt.

 

Jag valde att vara först ut, innan vi hunnit få så mycket instruktioner, innan vi hunnit öva så mycket palpation, innan man hunnit se någon annans film. Man kan tycka att det var dumdristigt eller modigt men jag tänkte mest som så att jag sällan blir mindre rädd för saker ju längre jag drar mig för att göra dem. Att hoppa från tian i badhuset blir inte mer lockande när man stått högst upp tio minuter och stirrat ned i vattnet och sett andra passera förbi och kasta sig i med elegans – det är ju snarare då man vänder om och travar in i omklädningsrummet igen.

 

Så jag körde, bara körde, vid sju på morgonen stod jag där i vita kläder och spritade händer och med ett bultande hjärta.

Givet de omständigheterna, givet kanske alla omständigheter, gick det bra. Jag förde ett någorlunda koherent samtal. Jag lyckades fånga upp många relevanta saker, om än inte precis allt och framför allt inte med en trygghet i min egen roll och mitt vetande som var stor nog för att sedan fråga vidare om alla de där sakerna som kanske var relevanta.
Jag fick med mig en mängd livsvisdomar. Min patient var en person med mycket bestämda åsikter om hur saker ska göras här i livet och han hade många års erfarenhet att dela med sig av. Så även rent bortsett från det medicinska bjöds det på en hel del underhållning.

 

Sedan… det här att inte göra saker perfekt. Det är nog jobbigt redan som det är. Att sedan sitta med nio andra personer som ska berätta för en vad det var man inte gjorde perfekt, det är väl inte direkt bättre. Men det är nödvändigt, och jag påminner mig själv om det hela tiden. Det är inte bara nödvändigt för att jag behöver kritiken för att bli bättre – det är nödvändigt för att jag måste kunna ta kritik, hela tiden, resten av mitt yrkesliv. Typ. Jag måste kunna ha en patient som säger att jag inte har betett mig som jag ska, en kollega som säger samma sak, och då ska jag kunna bita ihop, svälja stoltheten och ångesten och det dåliga samvetet och säga Jag ska fundera över vad du säger. Jag tror att du har rätt. Jag ska försöka lära mig till nästa gång.

 

De där grejerna, kritiken och praktiken och allt det där som aldrig kommer att kunna testas med några flervalsfrågor och ett visst antal procent rätt, det tycker jag är svårare än någon tenta jag någonsin skrivit.

 

Nu blir det fest. Har redan firat första patienten med gigantisk chokladboll, nu blir det vild dans med bebis + mor.