Katharsis

Om kvällarna, när min dotter somnat, skriver jag.

Det går trögt och ofta hittar jag inte den rätta ordföljden, meningarna blir stapliga. Det känns som när man börjar träna igen efter att ha varit ur det ett tag. Det är segt och flåsigt och man tycker att man aldrig kommer att hitta tillbaka till den där formen igen som man en gång hade.

Men precis som i slutet av träningspasset, så känner jag i slutet av skrivpasset en eufori, eller i alla fall en lättnad. En känsla av rening. Av att ha fått ur mig någonting jag inte längre vill ha, ett kaos som måste struktureras till mer begripliga världar som jag själv skapar… och en känsla av att ha börjat skapa vad jag i stället vill ha.

Ta mig dit jag vill.

 

Jag har åtminstone fem bokförlag på en lista som sagt att när de får min roman, då ska de läsa den noga.

Det är en av de värsta inspiationsdödare jag skulle ha kunnat ha.

Känslan av misslyckande när man sedan skriver romanen och risken finns att de ändå säger att eh, nje, nja, tack men nej tack och inte för oss och inte den här gången är något som skulle kunna ta kål på en.

 

Därför ska jag försöka det här inlägget låta vara det sista jag skriver om den där romanen på den här bloggen.

Om den skulle råka bli utgiven lär ni väl märka det.