Journalskrivande u.a

Många saker vi gör nu kommer jag ju behöva öva på. Massor, och massor, och massor, och det har jag vetat hela tiden – klara tentor kan jag göra i alla lägen, det har jag bevisat gång på gång; när jag just fött ett barn, när jag pumpar ut en liter mjölk varje dag trots att jag pluggar heltid, när jag går in i nästan-höstdepression, allting. Det är liksom lite min grej. Tentor är bara tentor och kunskap är bara kunskap och den sätter sig väldigt bra och väldigt djupt i min hjärna.

 

Släng i stället en riktig patient i mitt ansikte och försök få mig att höra vettiga saker när jag lyssnar på hjärta och känna relevanta saker när jag klämmer runt på en buk, och du får mig att darra av skräck och sedan komma hem och säga till min man att jag är helt hopplös på det här, jag borde hoppa av utbildningen.
(Som tur var har jag en väldigt klok, och framför allt stabil man. Som ställer viktiga frågor, som: ”Hur många gånger har du gjort det där momentet, Ulrika?” och jag svarar ”En!” och snyftar lite och han säger lugnt ”Och vad var det som gick dåligt?”, och jag svarar ”ALLTING GICK INTE PERFEKT I FÖRSTA FÖRSÖKET” och sedan skakar han bara på huvudet, förmanar mig att lägga mig ner på soffan och dricka juice och tänka på vackra saker i väntan på min dotters hemkomst och inte vara så himla bortskämd med att allt jag gör ska bli guld så fort jag rör vid det, typ.)

Men i alla fall.

En sak till har jag upptäckt att jag kan, förutom att plugga till tentor. Kanske borde jag inte vara förvånad, med tanke på vad jag gör på fritiden och som extrajobb, men ändå.
Skriva kan jag. Koncist och tjusigt och kommunikativt och med njutning och glädje. Journaler. Det är ju jätteroligt. Minimalistisk kommunikation när den är som bäst. Persongestaltning när det är PÅ RIKTIGT och inte bara en roman. En hel essens av ett samtal, destillerat till formuleringar som ska täcka allt.

 

Älskar det.