Höstsamtalens soundtrack

Nu är det fredag, då ska man ha helg. Min helg kommer – utöver chokladbollar, som är mitt livselixir – att innefatta intellektuella och djuplodande höstsamtal. Duggregnsfrusna händer som kommer in i vår lilla lägenhet, värmer sig på kaffe- och tekopparm långa samtal om allt som är viktigt och kanske mindre om sådant som är oviktigt, sådär så att ens huvud blir uttömt. Samtal som gör att man känner sig lite mer levande, lite mer som en riktigt människa.
Jag är flickan som har ett soundtrack för allt, givetvis också för höstsamtalen. Här kommer fem favoriter för sena kvällar i oktober.

The Tiny – Closer
Från en skiva jag lyssnade på så många gånger att varje ton finns inpräntat i mitt minne för alltid, precis kring tiden då jag fyllde sjutton år, då jag skrev det mest briljanta matteprov jag någonsin skrivit (Matte D, jag och integralerna älskar fortfarande varandra) och då jag bara grät, och grät, och grät, för det hade precis tagit slut med min första pojkvän och jag trodde inte att något någonsin skulle kännas lika,starkt igen som den kärleken.
Uppenbarligen hade jag fel, så nu älskar jag låten för det påminner mig om att saker sällan fortsätter att göra ont för alltid.

Anthony and the Johnsons – Her eyes are underneath the ground
Att få lyssna på den rösten är kylklampar på alla svullna och ömmande punkter man någonsin haft i själen.

 

Sophie Zelmani – Time to kill
En höst då jag var tretton år gammal, ritade skelett hela tiden till ett bildprojekt och blev raggad på av en schweizisk biologistudent på biblioteket (fortfarande ett av mitt livs mest triumfartade ögonblick!), då lyssnade jag varje kväll på Sophie Zelmani. Blir fortfarande varm i magen av den här låten. Samt tänker på Schweiz och skelett.

 

Regina Spektor – Uh-merica
För att den låter som ett höstregnsmatter mot taket.

 

Hedvig Nettelblad – Aj aj
För pondusen, sångrösten och den sköna känslan som jag älskar.
(Och kanske, men bara kanske, och bara lite, för att hon är min syster).

Ha en fantastisk helg mina vänner.