Jag var sexton, han var tjugosex.
Han brukade prata om teoretisk filosofi och jag brukade vara deprimerad och tro att jag var för dum för att ha rätt att diskutera någonting med honom. Han bodde tre timmar ifrån mig och när han kysste mig hejdå innan jag skulle gå på bussen och åka ifrån honom brände min hud.Det var mitt första förhållande och jag var förundrad och skräckslagen på en och samma gång. Jag tänkte ständigt det här kommer att gå sönder det här kommer att gå sönder det här kommer att gå sönder och det gjorde det ju också till sist, även om jag när jag var mitt uppe i det trodde att jag aldrig skulle hitta någon jag avgudade såsom jag avgudade honom.
Igår hittade jag en dagboksanteckning som jag skrev i juli, 2009, den där sommaren då vårt förhållande pågick som mest. Där fanns några rader som löd såhär:
”När (/om) allt det här är över; reducerat till den typ av leende parentes som man aldrig vill tänka att ens kärlek kommer att bli, då kommer jag fortfarande att skriva stor litteratur.
Gigantisk.
Om små saker.
No Comments