sånt som inte får plats i andra kategorier

Vi hör en röst som kallar, den säger vi är äntligen på väg

maj 9, 2012

Jag tycker ju så mycket om att köra låtar, skivor, artister på repeat. Om och om igen, så att olika låtar får representera tidsepoker. Det var Home med Edward Sharpe and the magnetic Zeroes i början av hösten, någon gång av september, sedan gick det vidare via Emiliana Torrini till Anthony and the Johnsons i slutet av november och någon gång strax innan jag födde bebisen tror jag inte att jag orkade lyssna på någonting. Vidare med Mickey Avalon på repeat direkt efter att bebisen kommit (kombinerat med en massa konstig indie som jag brukade lyssna på när jag ammade de första veckorna och som fortfarande ger mig tredagarsgråt och extrem hunger bara jag tänker på det) och sedan Elvis Perkins in Dearland och sedan en massa, massa techno. Blandat med annan smaklös musik jag tror jag bloggat om. Och innan tentan som gick så bra bara en massa Lana del Rey. När jag lyssnar på Lana del Rey nu börjar fortfarande coronarkärlens förlopp att fladdra förbi bakom ögonlocken.

Jag vet inte vad som kommer att bli det totala nostalgisoundtracket när jag vill minnas den här perioden i livet, det inser jag aldrig förrän efteråt. Men de här två är mina huvudkandidater. Jag tror det säger lite om hur världen ser ut i min hjärna.

(Den sista tycker jag bara är så fantastiskt, fantastiskt vacker. Kunde man gifta sig med en sång kanske det skulle vara den. Fast jag skulle vara så notoriskt otrogen, i nästa soundtrackperiod av mitt liv).

0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply