sånt som inte får plats i andra kategorier

Sagan om att bli till

juni 14, 2011

En gång i december, någon gång strax efter att jag blivit arton år gammal, gungade mitt huvud lite av mina p-plåstershormoner och jag fick ett omoget barnsligt utbrott på min pojkvän igen för att sedan bli sentimentalt nostalgisk i nästa stund utan anledning, och jag sa till honom Hörrudu p-plåster verkar inte funka särskilt bra det heller. Jag blir ju knäpp i huvudet fast jag egentligen mår så bra nuförtiden. Jag orkar inte hålla på med de här hormonella grejerna. De är sämst.
och han sa någonting till mig i stil med att jag skulle sluta med dem. Och jag skakade på huvudet och sa att det vore väldigt oansvarigt och dumt. (Även om det förvisso finns andra sätt att vara ansvarig på, men någonstans kändes det inte som att det skulle vara den väg vi valde när hormonerna väl gått ur min kropp, för redan då någon gång i december ville vi båda egentligen något annat).
Men sedan pratade vi. Och pratade lite till. Och ingen av oss kunde riktigt förstå vad det var som skulle vara så oansvarigt och dumt. Vi gjorde ekonomiska kalkyler och tittade på hur bra vårt förhållande blivit till slut, när det började bli bra med mig, när jag började bli trygg och lycklig, och vi tittade på hur det funkade med eventuella studieuppehåll med min utbildning, och nej, ingen av oss kunde minnas riktigt varför det skulle vara så fruktansvärt oansvarigt och dumt.

Och det gick några månader, det kom några besvikelser, det var ett ständigt känna-efter och undran om konstiga kroppsliga signaler kanske betydde någonting.
Sedan blev det början av april, bara några dagar innan min andra dugga för terminen, det var en ungdomsmottagning och en barnmorska och en jag som tänkte att det är nog inget den här gången heller och förberedde mig för besvikelse.
En ungdomsmottagning och en barnmorska, vi sa till henne att var det positivt skulle vi bli överlyckliga. När hon kom tillbaka med testet log hon och jag kände mig märkligt matt i huvudet.
Det är två streck här, sa hon, vet ni vad det betyder?
Vi skakade våra naiva huvuden. Jag försökte få mina tankar att bli till sans, men det hjälpte inte att skaka dem.
Det första är ett kontrollsträck. Det andra betyder att du är med barn.
Det flimrade lite framför mina ögon. Det kittlade lite i bröstet.
Mannen jag älskar mest i världen kramade mig och försökte få fram sammanhängande meningar i sin glädje. Började fråga barnmorskan om kostrekommendationer. Hon blev ganska tagen över att vi var så lyckliga, men kunde inte hjälpa oss. Alla som kommer hit och testar sig positivt brukar mest vilja veta hur man gör en abort, sa hon.
Vi gjorde nog lite hennes dag.

Efter det höjdes verkligheten lite. Jag matade min växande cellklump i magen med grönsaker och omega-3 och vila och kärlek.

Jag mådde utomjordiskt förfärligt illa. Jag kräktes några gånger i veckan och var galet trött – mitt inför-tentan-plugg som jag satte igång med någon gång redan då stördes av att jag hade en tendens att ta fyra-timmars-tupplurar om eftermiddagarna och sova tio-elva timmar per natt.
Jag satt alltid längst bak i föreläsningssalen ifall jag skulle behöva springa och kräkas. Byggde mitt lilla bo där, för mig själv. De i min klass trodde nog bara att jag var överintelligent men asocial. Jag försökte att inte tänka så mycket på det. Jag byggde en ny individ i min mage. Det är en superkraft och en magi som gjorde mig häftigare än de flesta.

Och sedan satt jag med tentaångesten men förhoppningen att det skulle gå.
Och det blev juni och jag satt på tentan och insåg att det SKULLE gå. (Jag har inte fått resultatet än. Men är övertygad om G, efter att ha sett facit till tentan efter att skrivit den). Det var ingenting som var nödvändigt för mig för att jag ändå skulle vara nöjd med beslutet. Jag skulle ha tre månaders sommarlov att läsa in det på. Men det var en lättnad. Nu följer bara välbehag.

Så i skrivande stund växer min mage, och det växer inuti min mage; jag är i 16e graviditetsveckan. Jag har ett ultraljud inbokat den 28 juni på Akademiska sjukhuset. Jag har varit hos en barnmorska och hört hjärtslag. De gick så snabbt, så ruskigt snabbt, som trummor i musik jag dansat till i en annan verklighet, och sedan försvann de för bebisen simmade runt där i magen och var inte stilla särskilt länge så hon fick börja leta efter hjärtslagen på nytt.

Jag äter lax och tänker Nu matar jag bebisens hjärna.
Jag äter grönsaker och fullkorn och torkad frukt. Jag äter extra mellanmål för att få i mig den energi jag behöver. Jag tar långa promenader och simmar och ler. Jag äter en kaka ibland och ler lite mer. Aldrig har ett liv som är hälsosamt, ett liv som min kropp mår så bra av, ett liv som jag mår så bra av, känns så värdefullt och självklart och behagligt.
Det är slutet på dramatiken och början på lugnet. Jag tvivlar på att det hade kunnat kännas bättre.

Och just ja. Beräknad ankomst är slutet av november eller början av december. Åstadkommer att se om jag blir mor som 18-åring eller 19-åring, alltså.
Och det är fritt fram att fråga saker, om det finns någon som undrar. Beslutet och situationen kan ju tyckas både udda och kontroversiella.

0

You Might Also Like

7 Comments

  • Reply Mariana juni 14, 2011 at 2:49 e m

    Har inte läst igenom inlägget, bara ögnat igenom det. Ska snart läsa det men innan jag gör det tänker jag säga GRATTIS GRATTIS GRATTIS till er båda. Med tanke på att du brukade spontansmsa mig "Jag vill ha barn!" när jag stod i Dildoskolans korridorer i begynnelsen så… kan inte formulera mig ordentligt. Föregående mening kan innehålla syftningsfel. Ulrika, jag blir helt emotionell. Grattis och lycka till och den där lilla cellklumpen i din mage har ingen aning om hur lyckligt lottad den är. Det här gjorde min dag som har varit lite småmulen se, nu bryter solstrålarna igenom molntäcket. (Har alltid tyckt att det är fånigt att spegla känslotillstånd med hjälp av väder. Kanske funkar som med det mesta annat i livet: det känns fånigt så länge det inte handlar om en själv.)

    0
  • Reply Mariana juni 14, 2011 at 3:02 e m

    "Jag byggde en ny individ i min mage. Det är en superkraft och en magi som gjorde mig häftigare än de flesta." Hjärta.

    Tänk så blir ni båda decemberbarn!

    0
  • Reply Gabriella juni 14, 2011 at 3:14 e m

    Wow. Grattis!

    0
  • Reply hanna juni 14, 2011 at 3:41 e m

    Oj! Stort grattis till er båda, eller alla "tre" kanske man kan säga. Jag är både imponerad och förundrad över ert beslut. För mig är det så otroligt främmande. Skulle jag plussa nu skulle jag slänga mig på telefonen och boka en abort. För det första finns inte ekonomin och men mest av allt handlar det om att jag inte har viljan att ha ett barn just nu. Jag trivs så bra med tvåsamhet och med att leva för mig själv.

    Men nog om mig, herregud vad jag är egocentrisk. Är du rädd för hur du kommer bli bemött som ung mamma? Hur tänker du kring uppfostran? Genus? Några namnfunderingar? Har du alltid velat haft barn ungt? Jag har hundra frågor, haha, förlåt!

    Men grattis igen! Jag är impad över hur moget ni verkar ha hanterat det här och att ni verkligen har tänkt efter och inte bara tänkt "äh, vi chansar". Jag tvivlar faktiskt inte på att du är mogen nog för att bli mamma.

    0
  • Reply Clayman juni 15, 2011 at 11:10 f m

    Grattis! 🙂
    Spela och sjung mycket för barnet nu också!

    0
  • Reply emzi juni 15, 2011 at 6:57 e m

    Stort grattis!

    0
  • Reply Hanna Johansson juni 16, 2011 at 3:55 e m

    Men gud, jag blir så otroligt rörd av att läsa det här. Rörd och lite chockad. Är för övrigt nyfiken på ungefär samma saker som Hanna frågade om, annars bara: grattis!

    0
  • Leave a Reply