Nyligen insåg jag att jag och min lilla familj lever runt existensminimum, ekonomiskt.
Det var ingenting jag hade någon aning om. Jag trodde existensminimum var tillståndet där man kände sig instängd, fattig och ensammast i världen för att man aldrig kan göra något skoj och aldrig har råd med något alls.
Och jag har inget minne av när något jag ville göra senast begränsades av pengar. Eller, det är klart att det finns saker man skulle göra om man hade massor av pengar, typ sitta och skriva på caféer hela dagarna och äta hotellfrukost någon gång i veckan och allt det där, men överlag har jag ju allt jag vill ha. Kan gå och fika och äta lunch ute ibland, med eller utan karl och bebis.
Konstigt det där.
Men jag är väl lite speciell kanske.
No Comments