Allting som hände, allting som ska hända

Hade jag precis fyllt femton och gick min första termin i gymnasiet. Var uppfylld av en känsla av att nu jävlar skulle jag visa alla att jag minsann också kunde bli en lyckad person, så jag var hypersocial hela hösten (det slutade jag vara sedan, men det är en annan historia).
Var ju inte mycket för regelrätta fester, inte på den tiden heller, så det var mycket udda socialt umgänge. Hänga på biosalonger utan att gå på någon faktiskt film (men bara njuta av popcornlukten) och leka lekar var en klassiker.
På sommaren året efter skrev jag min första roman.

Hade jag just fyllt sjutton. Mitt första förhållande hade tagit slut och mitt andra förhållande hade precis börjat. (De gled lite över i varandra på ett ofint sätt). Jag var vegan, drack väldigt mycket kaffe och var väldigt olycklig. När jag inte pratade i telefn med min pojkvän eller satt på en buss på väg till Umeå för att träffa honom, pluggade jag. Tretton timmar om dagen. Det var lättare att göra det än att tänka på det som gjorde ont inuti.
Jag talade fantastisk ryska och skrev bara ett fel på nationella i Matte D, men det spelade liksom ingen roll.
I mariginalen på mina mattepapper klottade jag anteckningar till böcker och berättelser och tänkte att en dag är jag någon annanstans, där livet inte längre gör ont, och då ska jag skriva stor litteratur om små saker och vara lycklig.

Oseriösaste magen, fem veckor innan förlossning. 

Gick vattnet klockan åtta på morgonen, och jag tänkte: vilken perfekt tid på dygnet för vattnet att gå, nu är jag ju tämligen utvilad.
Klockan två var jag inne på förlossningen i etablerat värkarbete. Klockan sjutton började jag ta lustgas för att orka sista biten. 18.20 var en fin flicka framfödd och skrek som bara den.
Jag tänkte att det var bra att jag inte missade någon måltid. Jag tänkte att man säkert blir tröttare om man inte kan äta, men jag hade ju fått i mig lunch och min dotter föddes lagom till middag.
Många förlossningar är det värsta folk har varit med om. Så var det inte för mig. Jag hade tur. Det gick snabbt, jag var utvilad, och jag skräms inte alls av smärta. Det jag skräms av är lidande som man inte vet om det ska ta slut.
Förlossningar karakteriseras ju av att de faktiskt tar slut.
Och sedan kommer något annat, som är allt annat än lidande.
Hon är det bästa jag vet. Rejäl, envis, busig och galet glad. Söt som få är hon också, men det är ju bara några få procent av hennes totala charm.

Hade terminen nyligen börjat. Jag hade lovat mig själv att plugga mindre den här terminen, trots att det är ett av programmets svåraste kurser. Tentor kan man göra flera gånger, men min dotter är bara min lilla dotter en gång, sedan blir hon ju stor.
Och så arbetade jag på en novellsamling, som jag börjat så smått med på våren. Skickade in några noveller ur den til den där tävlingen, Lilla Augustpriset.

Tyckte inte att de var så bra, novellerna, kände att de var tråkiga och livlösa.

 

Firar jag den bästa bebisen som nu är i full fart att transformeras till ett barn. Har jag mina sista schemlagda saker med skolan innan jul (som tur är inte så mycket, så jag hinner fira födelsedagsbarnet rejält). Längtar jag efter publicering av en av mina noveller i UNT i mellandagarna, och efter intervju i en av de stora Stockholmstidningarna, också i mellandagarna (vågar fortfarande inte tro på att den verkligen kommer att publiceras, det är lite för galet). Och så väntar jag på besked om min bok, som är julläsning för lite olika förlagsmänniskor.

Ska många timmar tillbringas med min patologibok, och med youtubevideor om histologin hos olika cancersorter. (Alltså hur de ser ut i mikroskop. Jag är sjukt dålig på saker i mikroskop).

Har jag just fyll tjugoett.
Vet inte vad jag gör. Vill vara publicerad författare. Vill ha fler bebisar. Vill dricka mycket jasminte och kramas ofta och mycket. Hur mycket av detta som har skett om ett år vet jag inte.

Har jag just fyllt tjugotre, och ska börja min sista termin på läkarprogrammet. Min dotter är galna fyra år gammal. Jag hoppas att vi busar mycket varje dag och att jag får läsa böcker för henne och leka i snön med henne tills jag blir svettig och varm.
På kvällen vill jag ligga och hitta på sagor för henne.

Har jag just fyll tjugofem. Har jag tur är jag klar med min AT också, och legitimerad läkare.
Vid det här laget hoppas jag att jag i alla fall är författare. Och att jag har ett till barn. Och att vi kan flytta till ett hus på någon plats där man vill bo med alla barnen och ha det lugnt.

Det är nog vad jag hoppas mest på.
Att få ha det lugnt, och trevligt. Äventyr har jag haft så det räcker och blir över.