Parapluie

Det finns så mycket man hade kunnat önska att jag kunde göra, men vissa saker kan jag inte, och vissa saker vill jag inte. För att det är för sent, och för att det inte gör någon skillnad nu.
Men det finns vissa leveranser som fortfarande måste utföras, och jag antar att man skulle kunna säga att det bekymrar mig.

Idag var jag i alla fall hos hudläkaren. Utslagen är tydligen psoriasis, som i grunden är en kronisk hudsjukdom, men det är infektionspsoriasis som antagligen uppstod i och med att kroppen blev utsatt för rent fysisk stress när jag hade semiinfluensa för fem veckor sedan, och troligtvis kommer de att blekna bort rätt snart, och förhoppningsvis inte komma tillbaka. Rätt snart innebär dock ungefär en månad; har de inte försvunnit vid jul ska vi testa en ljusbehandlin. Jag fick recept på lite salvor utskrivna, som vi hämtade direkt, och tänkte på senast jag hade läkarbesök med medicinutskrivning. Jag mådde så dåligt. Jag åkte hem och pluggade kemi. Sedan åkte jag till Kina och skrev en roman. Med Pitaya-läkerol på tungan. Släckte ner hela hotellrummet, och allt ljus var det blåa ljuset fråmn min datorskärm och det blåa neonet från gatan.
Jag har alltid tyckt om blått.

Jag hatar min roman.

Det finns mycket man kan göra, det finns mycket man kan inte. Jag tänker flytta in i min svarta polotröja. Det skulle inte förvåna mig om jag går runt i samma kläder fram till jul. (Gärna tvättade på helgerna, dock.) Mörkgråa jeans och svart polotröja. Gröna Dr Martens. Rosa Dr Martens. Svarta skor. Ljusgrå stiletterna. Det kan varieras i evigheter. Och huvudbonad. Svart hatt, grön hatt, någon av de miljoner baskrarna, mössorna, en evighetsmaskin.
Som slinkyn i rulltrappan, och om igen tills den dog.

Natten bjöd på fem timmars sömn, om inte mindre. Jag tackade och skrattade och log. Min dygnsrytm är vänd och jag skulle upp tidigt, jag tror och hoppas att det bara är det. Jag brukar aldrig ha svårt att sova egentligen, inte förrän mardrömmarna väl börjar på allvar. (Och så möjligtvis sommaren 2006, men de var bara solen som dödade mig). Men kanske är det därför… jag menar, jag känner mig bekymrad. Lätt brydd. Här finns så mycket och här finns så lite och jag vill bara stanna hemma och aldrig gå ut igen så skulle jag vara skyddad från hela den farliga världen. I alla fall alla dess komplexa sociala system.

Men jag är trött.
Hela världen förändras då.