I Sovjet, om man skulle bli förman på fabriken, var man tvungen att själv ha jobbat på golvet. För att man skulle ha en aning om vad det egentligen var man beslutade om, och vad de människor man egentligen beslutade över levde i för verklighet.
Jag är ingen Sovjetfabriksförman i min relation till fadern till mitt barn, men på motsvarande sätt har jag tillbringat delar av mitt påsklov med att ta hand om vår dotter på nätterna, i stället för att han haft ansvaret (vilket han haft sedan hon bara var någon månad, jag pumpar ju ut mjölk till dem).
Det har varit en fascinerande upplevelse. Sömnbrist kan göra spännande saker med ens hjärna – ändå har jag inte blivit alls lika påverkad och förstörd som jag skulle ha trott. Det var väl den där febern jag fick, som bara varade någon dag. Och en del märkliga drömmar (vilket jag i och för sig kan ha ändå). När min lilla niokilosbebis låg och sparkade mig i ryggen (i stället för att sparka mig i magen som hon gjorde under så många långa tunga månader) trodde min drömhjärna att hon var en EKG-kurva på väg att löpa amok.
Men jag tror att det är viktigt, det där. I förhållanden i allmänhet, och kanske ännu mer i förhållanden där man skaffar en bebis tillsammans, för det är i de förhållandena som liven man lever börjar skilja sig mer, om man inte är hemma med bebisen tillsammans. Att sätta sig in i vad det är ens partner egentligen gör om dagarna.
Dels för att man ska få en del av den där vardagliga kontakten med sitt barn. För att man inte bara ska bli den där föräldern som är en rolig sprattelgubbe som dyker upp ibland och sedan rusar iväg lika snabbt som man var förbi. Jag vill veta hur mitt barn funkar. Jag vill veta vad som får henne att skratta och vilka gnyenden som betyder hunger och vilka som betyder ”hissa mig högt upp i luften och få mig att skratta!”. Jag kommer aldrig att veta det lika bra som hennes pappa, för jag har inte tillbringat ens i närheten så mycket tid med henne som han har. Men jag vill inte att hon ska bli en främling för mig.
Dels, och nästan ännu viktigare, för att man inte ska ta sin partners insats för given. Och jag vill inte att vi ska leva separata liv utan att förstå vad den andra håller på med. Jag vill inte att jag ska hålla på med Ulrikas dröm som är självförverkligande och att han ska hålla på med sin dröm som är reproduktion, jag vill ju att vi ska hålla på med vår dröm som är att bygga en egen häftig liten klan ihop.
En av oss pluggar och det kan vara både fantastiskt och förfärligt. En av oss tar hand om bebis och det kan vara både fantastiskt och förfärligt.
Jag vill bara påminna mig ibland om att vi gör det tillsammans för att skapa det vi vill skapa och göra det vi vill göra.
Jag tror att det jag vill säga, mitt i allt mitt pladder, är att man har resan, och man har målet, och även om man är överens om målet är det viktigt att dela resan med varandra.
Annars är ju risken att man upptäcker att man inte längre känner varandra när man kommer fram.
No Comments