Inatt blev en smygande förkylning starkare, så stark att jag inte kunde andas och låg och kippade på höga torn av kuddar jag försökte bygga. Dessutom oförmögen att lägga mig på rygg för att snörvlandet skulle minska, utan kämpande med att försöka ha huvudet på rygg och resten av kroppen med tillhörande magtyngd på sidan. Det var ett avancerat konststycke som försämrade min skönhetssömn. En sådan tur att jag inte lever på mitt utseende.
Hjärnan är förvisso också trött, och den ska ju bli min framtida inkomstkälla. Jag klappar försiktigt på huvudet och försöker få det att fungera, men frågan är ju hur bra det kommer att gå.
Har förvisso turen att vara ”ledig” idag, men det innebär ju snarare att ha en hel dag redo för självstudier än att jag planerat att lägga mig i soffan och läsa.
Och nu är jag utan fungerande stiftpenna. Igen. Är det så att stiftpennor tenderar att gå sönder mycket ofta eller hanterar jag dem på något märkligt vis?
No Comments