Att jag kan få 21 sidvisningar på en dag upphör inte att förvåna mig. Att personer fortfarande är intresserade av att läsa denna något avsomnade blogg är… hedrande. Nåväl. Naturligtvis ska ni tappra hjältar som går in här belönas med lite text.
Mer en annan dag, dock. Och till och med politiskt. Jag tror att det börjar bli dags igen. Jag kände det i diskussioner idag, jag har känt det i diskussioner flera dagar. Det händer, som i cykler, det här – att jag drar mig undan och struntar i allting. Struntar i det politiska, struntar i omvärlden, struntar i mitt ständiga behov av att uttrycka någonting om någonting för att… jag måste. Jämnt.
Sedan börjar jag igen.
Jag lägger mig i. Jag lägger mig alltid i. allting. Det är så svårt att låta bli.
Men det återkommer, det gör det. Senare. Jag måste snabbrepetera lite kemi och titta lite på organeller och mest plugga bara för att det är så roligt och för att jag har saknat det och för att det äntligen börjar kännas rätt. Utbildningen, människorna, jag. Allting känns rätt. Jag är frisk och pigg igen så jag orkar gå hem från skolan. Min pojkvän gör storkok om helgen så jag ska ha matlådor för hela veckan och jag njuter. Jag har äntligen tvättat och kan ta på mig fina kläder. Imorgon ska jag på vinkväll – fast, ja, utan alkohol för min del då – för att lära känna min så kallade ”case-grupp”,som jag ska arbeta med hela terminen. Utbildningen är mycket byggd kring att man övar på att vara i arbetslag.
Sociala sammankomster fascinerar och förbryllar fortfarande. Men jag analyserar och imiterar och är trots allt ganska funktionell. Mycket handlar, klyschigt & klassiskt nog, om att jag måste värdera mig själv lite högre och tro på att jag har något existensberättigande. Oftast funkar det så mycket bättre då.
… och för varje gång jag pratar om den här hösten, jag menar, när folk frågar vad jag gjort sedan gymnasiet, menar när de vill veta hur det var att skriva en bok… för varje gång blir det mer romantiserat. Bara de bästa bitarna jag minns. Bara det ljuvliga tillståndet av att leva i två parallella verkligheter som uppstår när man är som mest inne i romanskrivandet.
Ångesten och självkritiken och undran om man någonsin skulle klara det – fast jag gjort det förut! och medan jag gick i skolan! – det glöms liksom bort. Är inte viktigt.
Det är väl så man måste göra, antar jag, för att våga ge sig på sådan galenskap igen. så vem vet. kanske blir det någon roman i sommar eller så.
No Comments