sånt som inte får plats i andra kategorier

Satelliter

september 16, 2011

Det värsta med läkarprogrammet är att min intelligens inte tar mig så förbannat långt. Den kan hjälpa mig att psyka klasskamrater, om jag nu skulle vilja det, eftersom den vanligaste personlighetstypen är den som alltid vill vara bäst – ställer en lärare en fråga där man liksom måste vrida lite på begreppen han nyss använt och tänka ut någon egen lösning, då kan jag komma med ett snabbt svar och folk kan bli nervösa. Så nervösa att man nästan kan ta på känslan av panik i rummet, den som uppstår när hundra studenter simultant tänker jag måste plugga ikväll! Jag måste läsa ett extra kapitel! Tänk om jag ligger efter!

Men sedan tar mig inte intelligensen så mycket längre, för alla läkarstudenter – känns det som – utom jag är så förbannat bra på att plugga. Jag förstår inte hur de hinner, men gissar att partnerlöshet kan göra det enklare. Om man inte vill krypa ner i sängen om kvällen och prata om världsekonomi, gifter i maten och bebisnamn med sådana man älskar, då har man ju mer tid att sitta och hetsa neuroanatomi, liksom.

Jag vet ju att jag är gladare över att ha någon jag älskar och allt det där än att inte ha det, men det svider så galet mycket att vara en prestationsprinsessa och ändå inte vara den som presterar bäst och mest. Igår började jag dagen med att känna att jag var bra och kunde så mycket och var så duktig och sedan på eftermiddagen när vi skulle grupparbeta om neuroanatomi så hade alla på typ två dagar pluggat in så sanslöst mycket att jag fick panik i hela kroppen och bara ville dra täcket över huvudet och försvinna. Det är sådana där grejer som får mig att sisådär en gång i veckan (nu har det bara gått två veckor av terminen, så det är ju inte ett särskilt statistiskt tillförlitligt genosmnitt) säga att jag vill hoppa av det här skitprogrammet och bli civilingenjör i stället.

Vissa dagar får jag liksom känslan av att jag är en förbannat ful ankunge, men i stället för att bli den där svanen blev jag bara en ganska förvuxen anka.

Och så undrar jag om jag istället bara råkar leka i fel damm.

Det är svårt med utbildning. Hur vet man om man vantrivs för att utbildningen är fel eller om man vantrivs för att man vantrivs i verkligheten över huvud taget?

0

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply Alexandra september 17, 2011 at 7:50 e m

    Den enda visdom jag har att komma med kommer egentligen från dig själv: du vill allt, du kan göra allt, så vad gäller linje eller utbildning har det aldrig funnits några usla val. Känslan av malplacering är väl inte direkt knuten till vilken väg du har valt i livet utan snarare vem du är?

    Detta säger jag givetvis som likasinnad och utan att mena illa. Må vi vandra med fötterna på jorden och huvudet i Underlandet så länge vi lever.

    Nog med att vara elementär. Du som sätter värde på prestationer bör kunna rycka upp dig utan att jag svänger förbi och påpekar det uppenbara. Ha det fint och ät mycket glass så att ditt barn känner till allt det goda i livet.

    0
  • Leave a Reply