sånt som inte får plats i andra kategorier

Magknipet och instruktionen

september 28, 2011

Jag är den typen av person som läser, och tar in, text, så fort jag ser den. Nästan utan att kunna låta bli. Anslagstavlor, skyltar, klotter i mariginalen. Det är en reflex som inte försvinner, och som jag trodde att alla människor hade, tills jag inser att de flesta missar sådant där.
Framförallt skyltar och anslag som säger åt en vad man ska göra, eller viktiga saker som ska hända, missar människor ständigt. Jag har svårt att relatera. Jag brukar bli alldeles till mig när det kommer upp nya lappar i till exempel lektionssalar jag brukar befinna mig i. Det finns någon tillfredsställelse i en fungerande informationsförmedling.

Men konsekvensen av att de flesta människor inte fungerar som jag, är att man sällan får tolka lapparna och interna instruktionssystem bokstavligt, och följa dem slaviskt. Massor av saker ska i stället ske enligt någon godtycklig konvention som oftast innebär att alla gör lite som de känner för och att det mesta blir rätt ovärt och ostrukturerat.

Därför ska jag nu hedra förlossningsavdelningen på Norrlands Universitetssjukhus. Där tillbringade jag nämligen hela fredagskvällen förra veckan. Nej, jag har inte smygfött min unge utan att ens nämna det i en bisats här på bloggen, men jag hade ett sanslöst magknip/magkramper (troligen orsakat av torkade aprikoser från Saltå Kvarn som blivit dåliga och konstiga före utgångsdatum) och ringer man som gravid kvinna sjukvårdsupplysningen om sådant är de ganska på att rekommendera en att åka in till förlossningen, bara för att kolla upp det. Jag kan tänka mig att det finns få situationer där folk blir så galna och allting så dåligt som om man säger “nämen det låter bara som ett tarmproblem, allt är nog okej” över telefon till en blivande moder i v 29 och hon sedan blir av med barnet.

Nåväl. Förlossningsavdelningen på NUS har dubbla dörrar, och en ganska lång väg in till själva undersökningsrummen, och vid den yttre dörren sitter det en stor instruktionslapp: VAR GOD RING PÅ DÖRRKLOCKAN OCH INVÄNTA PERSONAL.
Jag ringde lydigt på dörrklockan, men kunde inte låta bli att känna viss tveksamhet, eftersom dörren öppnade sig automatiskt bara jag stod vid den, och även innerdörrarna verkade vara helt olåsta. En typisk social-konventionsgrej skulle vara att dörrarna är låsta vissa tider på dygnet, typ natten, och att det bara är då man ska klockringa sig. Risken var stor att jag skulle bli utskälld för att jag tog personalens tid genom att stå här vid upplåsta dörrar och klockringa. Sådant har hänt mig förut. Ren logik brukar inte vara ett bra sätt att bemöta människor i sådana situationer, tyvärr.

Intog därför mycket söt och ödmjuk min och sa
“Jo det stod att man skulle ringa på klockan…” med osäkert charmerande röst när sjuksköterska väl dök upp.
“Ja och du gjorde HELT RÄTT DET VAR JÄTTEBRA TÄNK OM ALLA GJORDE HELT RÄTT OCH FÖRSTOD DET ÄR OCH GJORDE SÅ JÄTTEBRA!”, sa hon och såg ut som om jag förtjänade både en fanfar och en applåd.

Jag önskar att jag hyllades så varje gång jag korrekt följde instruktioner.

0

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply Anna oktober 1, 2011 at 11:52 f m

    Eftersom a) människor tycker om att spegla sig i varann och b) jag är en människa vill jag bara säga att jag känner igen mig, angående läsreflexer och instruktionslappar (ord är ögongodis!)

    och för övrigt i mycket annat du skriver i den här bloggen

    0
  • Leave a Reply