Jo, jo, så är terminen igång och allting går i ett hektiskt tempo som jag hatar och älskar på samma gång. Det kastar mig in i en lätt eufori, en yrsel som aldrig riktigt är en yrsel, en känsla i magen som när man åker nerför berg&dalbanan, och samtidigt skrämmer det mig för jag vet hur det kan bli när jag missbrukar den där känslan. Rakt in i en arbetsnarkomani som är så sjuklig och så självplågande att alla perspektiv faller och sedan sitter man där och ägnar sig helt seriöst åt 90 timmars arbetsveckor och hinner ändå inte med och tror att det är rimligt. Som jag gjorde en gång, vintern 2010, en mager trasig frusen sjuttonåring som inte funderade ett dugg över att det kunde vara problematiskt att det svartnade framför ögonen av och till och att jag någon gång i veckan funderade på att hoppa framför tåget för att det fanns så mycket jag inte orkade längre och jag ville ju hoppa av alltihop.
Men nu befinner jag mig ju bara i euforin. Och ägnar mig inte åt 90 timmars arbetsveckor. Så trots detta pessimistiska, bleknande minne som är en varning av vad jag aldrig vill hamna i igen är allting finemang.
Och jag älskar de här världarna jag bygger upp i mitt huvud. De gör min tillvaro andlöst magisk.
Jag leker att jag är en soldat. En bebisbärande soldat, som en rysk superkvinna, ett magiskt fenomen som klarar allt. Jag marscherar genom universitets- och sjukhuskorridorerna med bestämda steg, oberörd av alla människor som jag egentligen i min medföddad osocialitet skulle tycka är obehagliga, och repterar kunskap som dunkar omkring i huvudet. Epidermis består av fyra lager. På de ställen på kroppen där man har tjock hud fem, fast det femte är ett underlager av det översta lagret. Stratum basale, stratum spinosum, stratum granulosum, stratum corneum.
Stratum lucidum. Lagret som inte är ett lager.
Var ligger insula?
Insula ligger gömd i botten av sulcus lateralis.
Corpus callosum, commissura anterior.
Amygdala och glandula pinealis.
Om kvällarna sitter jag och tecknar bilder av hjärnstrukturer med förvånansvärd precision. Det där att jag lärde mig teckna bra, det ska alltid komma att visa sig vara användbart i de mest varierande sammanhang. Och jag, som brukade skämmas, för att jag lade så mycket tid på det.
Till och med mina ryskstudier har visat sig ha poänger nu. Vi har en kunnig men hetsig rysk föreläsare som mal på i ett satans tempo och med en tämligen pikant brytning, framförallt på de latinska namnen på saker, och min ryska hjälper mig att tolka honom.
Han går på så fort att ingen klarar av att fullständigt hänga med, men jag tycker ändå om det. Han sätter lite standard på det hela, lite klass, får en att känna att man faktiskt går en utbildning. Många gånger när jag marscherar omkring i rasterna med mina bebissoldatkliv och iakttar klasskamraters sociala spel får jag en känsla av att jag bara går högstadiet deluxe, där man rensat bort de mest puckade – interaktionerna är detsamma. Lukten av parfym, de gälla skratten, den osäkra spändheten, hånglet i periferin, fixeringen vid alkoholen – detsamma.
Naturligtvis är folk mognare, en aning.
Men det är en gradskillnad, inte en artskillnad.
Och ibland tänker jag att det spelar ju ingen roll, det här med mognad, om frukten redan i sig är rutten.
Och de vackra ögonblick när jag inte studerar – och inte vallar runt utländska studenter som ibland nästan är parodier på sina egna nationaliteter (välordnade och organiserade tyskar, fransmän som driver runt i hatt och barfota tjejtjusarmanér, kinesiska kvinnor som beter sig precis som hon kinesiska tjejen i Futurama) – då promenerar jag i regnet med en blivande far, går på kvällskurser i finskkurser med en blivande far, läser böcker om Sovjet med en blivande far, skrattar åt bisarra nyheter på radion med en blivande far, vandrar runt på stan och iakttar skeptiskt mänskligheten tillsammans med en blivande far.
Det är en vacker, men arbetssam tillvaro.
Som ni märker är det svårt att skriva, ibland, när man befinner sig i den.
Jag hoppas ni kan ha det roligt ändå, utan mig.
1 Comment
Högstadiet deluxe, på pricken… Jag är rätt trött på den svenska studentvärlden och trodde i min enfald att jag skulle slippa den genom att åka utomlands. Tyvärr bor det en svensk koloni i samma Wohnheim som jag och de är förstås svenska på det allra störigaste sättet (Kanske inbillar jag mig, kanske är de bara som svenskar är mest. Jag undviker dem hur som helst nogsamt)