Ibland ligger man om förmiddagarna behagfullt utslagen på en soffa och vilar lite. Så ropar någon något till en från köket, som ligger alldeles intill ens rum, man svarar ”Jaaa” eller något liknande, lite ingrymtande mot väggen, och springande kommer denna någon igen från köket som en ivrig hund.
”Sa du AJ?”, kanske den säger förtjust och utan någon tillbörlig oro. Konfunderat skakar man på huvudet, och möts av besviken min.
”Åh, jag hoppades att du sa aj och att det var dags för bebisen att komma.”
Eh, ja, jo man tackar. ”Jag hoppades bara att det var dags för lite redig förlossningssmärta för dig, älskling”, är inte mitt sätt att uttrycka kärlek och ömhet för att göra en vanlig grå måndag lite lättare, men alla har vi ju våra olika språk för att uttrycka kärleken.
Jag, däremot, hoppas intensivt att mitt barn är ungefär som jag – ute i sista sekunden med det som ska göras (födas) så att det måste ske snabbt, hastigt och lustigt. Ungefär som jag när jag springer till bussen med mage skumpande och kappa flygande efter mig eftersom jag glömt bort att räkna med en viss transportsträcka från lägenhet till busshållplats i mina noga disponerade planer över hur jag ska fördela in tid.
No Comments