Ulrikas liv med bebis, the basics (så ni inte oroar er).

Jag måste börja med att förvarna er alla: ja, det kommer att bli en del babybloggande den kommande tiden. Inte av slaget ”åh titta, här är ultraljudsbilden!”, eller ”Dagens nonfit” med talande bilder på hur tajt kläderna nu sitter om den ständigt växande magen, för det är inte riktigt min grej och jag kommer nog aldrig vilja vara en mamma med graviditets- och bebisbilder ute i det offentliga på det sättet. Men absolut mer bloggande om både situationen jag befinner mig i, tankar kring föräldraskap, kostrekommendationer för gravida, varför jag tycker det är bra att skaffa barn och så vidare. Den som är ointresserad kan förstås tycka det är lite tjatigt. Å andra sidan är det ju inte direkt så att det skrivs istället för något annat jag hade kunnat skriva som vore så mycket intressantare – en anledning till att det har varit så tomt och tyst här är att jag inte förrän nu har kunnat skriva något om den växande individen i min mage, eftersom jag ville berätta det för alla i familjen först. Nu får jag äntligen dela med mig av allt det där jag tänkt på och velat uttrycka.
Så nu kör vi igång med babytalk à la Ulrika. Jag kör igång med ytterligare lite information om hur jag egentligen har tänkt med att skaffa det här barnet. Så att ingen blir orolig över det fördärv jag hamnat i redan i unga år.

För efter lite analys har jag kommit fram till att hur lycklig jag än är, så är det nog den här historien många mer eller mindre bekanta ser:
I december 1992 föds en tämligen tung och snabbväxande klump som får namnet Ulrika. (Det skulle ha varit Cecilia, men min mamma tyckte att min haka var för envis för det namnet. Senare skulle det väl visa sig att det inte bara är hakan som är förbannat envis, är jag rädd). Klumpen växer upp och visar sig vara ett multibegåvat geni, men med vacklande självkänsla och ett visst anlag för dysterhet. Den skapar sig en kaotisk tonårstid med extrema olyckliga och självförintande förälskelser (som varar under flera år) redan i 13-årsåldern, hetsigt romanskrivande, ätstörningar light, extrempluggande på gränsen till utbrändhet, tusen saker på gång samtidigt och samtidigt aldrig riktigt någon övertygelse om att någon av dem blir riktigt bra.
I 16-årsåldern träffar Ulrikaklumpen sedan en man, som med lite arbete och övertalning och list lurar ut henne ur ett ganska trasigt förhållande som hon ändå försöker rädda in i det sista och får henne att bli tillsammans med honom istället.
Sedan tar hon studenten, flyttar upp till Umeå (av alla platser!) och in i hans lägenhet, börjar plugga på en krävande topputbildning knappt 18 år fyllda och bestämmer sig sedan bara några månader senare för att nu är det dags för ett barn.
Och mina bekanta, de skakar sina huvuden och undrar: vad hände?
Är det inte nu hon ska resa runt världen, upptäcka sig själv under one night stands i alla Europas städer eller åtminstone under djupa aha-upplevelser om konsumtion vs andlighet i möten med fattiga i Nepal?
Och hur ska det gå med hennes utbildning?
Och är hon inte alldeles för psykiskt instabil?
Och HUR ska de klara sig med pengar?

Men det finns inga skäl att oroas, mina vänner. Jag har mitt på det torra.

Jag känner mig inte längre lockad av one night stands i Europas alla städer, och tror mig ha vissa insikter om konsumtionen vs det mesta utan att fara till Nepal som det är. De som vill ha sådana upplevelser kan gärna få ägna sig åt dem och jag önskar dem lycka och välgång, men jag blir trött när alla utgår från att det är det enda möjliga sättet att förverkliga sig på. Jag tycker mycket om att resa men har aldrig tyckt om att festa, vilket underlättar mycket om man skulle bli sugen på att resa med barn. Och framförallt tycker jag mest om nya platser, hotellfrukostar och promenader, vilket är ganska låga krav att ställa på en resa. Man behöver inte ta sig särskilt långt, dyrt eller obarnvänligt för att kunna få något sådant.
Den psykiska ohälsan i ungdomen är delvis anledningen till att jag inte längre känner behovet av att kasta mig iväg till andra änden av jordklotet och se allting som någonsin har funnits. Jag känner mig lite som Harry i slutet av sjunde Harry Potter-boken, jag har liksom haft spänning och dramatik nog för en livstid. Nu vill jag vara glad, nöjd och trygg.

Den psykiska ohälsan finns i princip inte kvar, annat än som obehagliga minnen och som vissa insikter jag kanske inte kunnat få annars. Hur jag tog mig bort från det är en annan historia, som mycket handlar om den där mannen jag träffade och som tog mig upp till mörkret och snön, och vad han gjorde med mig och vad vi gjorde och vad vi upptäckte om vissa saker i mitt beteende och i mitt tänkande och i mina upplevelser sedan tidigare. Det är en väldigt privat historia, men jag fungerar nu väldigt väl, och vi fungerar väldigt väl efter att ha haft det väldigt jobbigt, vilket gör mig väldigt stabil och förhållandet väldigt stabilt. Det är ett förhållande som har utsatts för fler prövningar än vad många förhållanden gör – att utsätta det för prövningen Bebis blir liksom en ganska liten grej efter det.

Utbildningen?
Tja, som jag sa klarade jag i alla fall vårens kurs trots graviditetsillamående och trötthet som var bortom denna värld. (Och trots att jag latade mig lite väl nonchalant i början av terminen för att jag trodde att jag var så himla smart och skulle klara allt i en handvändning). Min ambition är att klara kommande kurser, medan min pojkvän är föräldraledig. Vi bor så att jag har ett eget rum där jag kan sova om jag vill, och in till hans rum är det två dörrar som kan stängas så bebisen kan skrika utan att jag måste väckas varje gång. Sedan vet jag ju att de små liven ofta vill amma på natten, och då får jag så klart försöka med det (i och med att jag gärna vill amma), men jag inbillar mig ändå att det är lättare att inte behöva vakna varje gång bebisen vaknar, även om sömnen blir störd ibland på grund av amning.
Vi tänker också att pojkvän + bebis kan promenera upp till universitet ibland om dagarna, till när det är paus i föreläsningen eller till lunchen, så att jag eventuellt kan amma lite då. Man märker hur man löser det. Kanske kommer jag inte att kunna amma så mycket som jag vill, det finns ju alternativ till det också. Men jag har svårt att se varför det skulle vara så omöjligt att få barn medan man pluggar. Det känns snarare enklare än om jag vore färdig läkare – då skulle jag ju knappt få träffa barnet om jag inte var föräldraledig, känns det som. Nu får jag anpassa mig, det är klart, men det finns stor chans att jag klarar allt på utsatt tid eller åtminstone kan hinna med en del och ha vissa moment kvar till terminen efter.

Naturligtvis är det svårt att förutsäga hur en graviditet blir. Jag kan få stora problem i slutet av graviditeten, eller i samband med förlossningen och efter den, och är de så extrema att jag verkligen inte klarar av att plugga just då utan att riskera min eller barnets hälsa; ja, då är valet givet, jag tar ut föräldraledighet/blir sjukskriven/vad som nu är lämpligt. Jag började plugga till läkare när jag var 18. Fortsätter jag i normaltakt är jag klar när jag är 23 och legitimerad läkare när jag är typ 25. Det är inte särskilt vanligt, och inte särskilt viktigt för mig. Är jag klar när jag är 26 är det liksom inte den totala undergången. Då är jag ju 26 OCH har ett barn som är sju-åtta år. Win!

Och ekonomin…
Jag och min pojkvän bor billigt i en stad där det inte är superdyrt att leva. Han är en mästare på att hitta fantastiska extrapriser på mat. Jag dricker aldrig alkohol och jag tycker det är tråkigt att köpa kläder, oftast. Det dyraste vi brukar göra är att äta pizzabuffé på en pizzeria intill vår lägenhet.
Vi får studiebidrag + studielån + extra pengar för att jag är student med barn + barnbidrag + föräldrapenning. För oss är det en liten förmögenhet, och absolut inte svårt att leva på, trots extrakostnaderna som kommer med en bebis.
Vi vill inte köpa nya modellen av vagnen och massa nya kläder, bara ha saker som funkar. Nya grejer är det ändå så mycket gift i.
Förresten måste man såklart inte vara nykterist, aldrig köpa kläder etc för att det ska funka att skaffa barn om man inte har två heltidslöner (varför skulle man behöva så mycket pengar för att ha en unge? jag förstår inte! klär man in barnvagnen i Swarovskikristaller och ger det barnmat som är mixad rysk kaviar då eller?), men det gör såklart att jag inte riskerar att behöva uppoffra så mycket eftersom jag typ inte konsumerar som det är.

Puuuh, nu blev det långt. Har ni läst allt är ni definitivt inte barn av er tid, det är korta budskap twitter-style som gäller för dagens ungdom. Credits till er, nu ska jag mata mig och min invånare i magen med bönor i tikkamasalasås. mums!