Jag älskar att känna de små sparkarna där inifrån, de försiktigste små signaler om att hon faktiskt finns där, min lilla dotter. Om några månader kanske det är annorlunda – jag har då hört skräckhistorier om dunsar upp i revbenen så man knappt kan andas, sömnlösa nätter redan innan krabaten därinne kommit ut och mängder med kaos. (De kan ju inte bara sparka därinne, utan även hicka, nypas och hitta på allt möjligt bus). I och med att jag har en tenta två veckor innan beräknat förlossningsdatum får hon gärna hålla sig lite stilla sådär i början av december, men man vet ju aldrig med barn, hon kanske vill bryta sig ut precis då i stället och då blir det ju ingen tenta över huvud taget.
Men nu är sparkarna magi. Nästan ännu bättre än att känna henne själv är när hon sparkar så att barnafadern också kan få känna. Trots allt är hon hälften av honom, och jag vill så gärna att de ska få kommunicera lite med varandra redan nu. (Bebisar kan höra in i magen i den här veckan, framförallt mörkare röster, så ibland kan det pratas med magen från fadern, och buffas på magen, och då, om han har tur, kommer det BUFF och SPARK tillbaka. Kommunikation på hög nivå, min dotter har nog ärvt det från sin mor, den ljuva talangen att kunna få fram ett budskap).
Och jag, jag tillbringar dagarna med att plugga in början på terminen som inte startar förrän 5 september, nu när jag har turen att vara så frisk och må så bra, så att jag har mer mariginal att verkligen ta hand om mig när jag inte är lika frisk och inte mår lika bra. Under allt detta stillasittande är det allt oftare någon som vaknar till och också vill vara med, på sitt sätt. Du-duns säger det i magen när jag förstrött biter mig i läppen och försöker minnas alla ben i skallen. Du-duns när jag läser om hjärnans blodtillförsel, försöker memorera varje väg. Du-duns du-duns du-duns när jag läser om den embryologiska utvecklingen av nervsystemet.
Jag som alltid har känt mig så ensam.
No Comments