Genus och mitt barn

Kollade igenom lite gamla kommentarer av olika skäl och såg att jag fått frågan om hur jag tänker kring genusuppfostran och mitt (mina, det kommer fler så småningom är planen) barn.

Till att börja med skulle jag egentligen vilja ha en definition på genusuppfostran. Har sökt runt lite på Internet, men det verkar inte vara ett begrepp som alla är överens om, så jag får beskriva hur jag tänker uppfostra dem i stället, barnen (även om sådant såklart förändras när man väl sitter där med dem, man kan ha många högtravande tankar i teorin, praktik är en annan sak).

I och med att jag vill skaffa en hel hög med ungar, är det ganska sannolikt att jag kommer att få både pojkar och flickor.
Kommer jag då att behandla barnen olika bara för att de är pojkar respektive flickor? Anser jag, per definition, att de ska ha olika leksaker, leka olika slags lekar, etcetera?
Nej, det kommer jag inte, nej, det gör jag inte. Det känns ganska främmande att använda sig av generaliseringar – något jag i sig inte har något emot, och ska skriva om en annan gång, generaliseringar är nödvändiga och användbara – men det känns främmande att använda sig av gruppgeneraliseringar när det rör sig om mina barn, som jag såklart kan och bör bemöta på ett individplan.

Jag vet till exempel med mig att jag har varit väldigt ovanlig, som kvinna, på många sätt. Vad man tror att det beror på kan förstås handla lite om vilken ideologi man tillhör och vilken tro man hyser i allmänhet om vad saker beror på, men jag personligen är tämligen övertygad om att det inte bara är kulturellt. Stora delar kulturellt betingat, beroende på vad jag har upplevt och beroende på en speciell hemmiljö, men många av mina unika drag manifesterade sig så tidigt, och känns så… inneboende, intrinsikala, att jag misstänker att de är genetiska.
Det är inte orimligt att tro att mina döttrar kan komma att ärva en del av de speciella egenskaperna. Att tvinga dem till något ”typiskt kvinnligt” för att jag fått för mig att det ska vara så vore inte bara elakt och blint, det vore att glömma allt om mig själv och vad jag själv har behövt under mitt liv.

Både mina söner och mina döttrar ska hjälpa till hemma, och få lära sig de nödvändiga saker man bör kunna för att hyfsat sköta ett hem. Det känns ganska självklart – jag undrar hur många som skaffar barn idag som aktivt tänker att ”flickorna kan väl laga mat och så kan pojkarna springa omkring och spela fotboll”. Jag har aldrig träffat någon som påstår att den tycker barn ska uppfostras så, men vilka jag har träffat är naturligtvis inte ett statistiskt underlag.

Men jag vill också att mina barn ska vara stolta över vilka de är, allting som de är, och i det ingår det faktum att de är pojkar och flickor. Det är inte deras enda identitet, och kommer kanske inte heller att vara deras största, men det är en identitet, ett faktum om deras liv, precis som andra fakta som tillsammans bildar historien om vårt liv, och det kommer att påverka oss, vare sig vi vill det eller inte.
Allt som handlar om oss, påverkar oss. Många gånger talar man om identitetsskapande hos individer som något som ska formas helt fritt, oberoende av allting annat. Att det inte får finnas bilder i samhället av vad det innebär att vara till exempel kvinna, författare, intelligent, ung, mamma, läkare (för att då välja några av de identitetsmarkörer som formar min självbild). Problemet är att jag tror inte att vi kan skala bort bilden av vad det innebär att vara olika saker. Det är därför vi har ord och begrepp – för att kunna kommunicera med varandra om gemensamma upplevelser. Vi kan omforma betydelsen i sådana begrepp, men jag ser inget egenvärde i att eliminera dem. Vi kan låta andra identitetsmarkörer få större betydelse, vilket jag också ser sker idag. Idag är man inte huvudsakligen ”kvinna”, exempelvis – det är i alla fall min erfarenhet – utan kan snaraer forma en identitet utifrån vad man pluggar, vad man intresserar sig för, etcetera. Men jag ser inget fel i att också ge en identitet utifrån sitt kön.
Hmm, det här blir väldigt abstrakta resonemang, som jag har funderat över länge, men som är svåra att uttrycka tydligt, särskilt eftersom jag vet att det är känsliga frågor och många tycker annorlunda. Jag utvecklar gärna, och specificerar gärna.

Kopplat mer praktiskt, till min barnuppfostran, så innebär det att jag gärna vill att mina barn är stolta också över de unika egenskaperna som följer av deras kön. Min dotter, till exempel – jo, jag väntar en dotter, det har jag nog inte nämnt, en fantastiskt fin och hel liten flicka som sparkar runt i min mage som en tok om kvällarna – ska få vara stolt över allt hon är: intelligent, påhittig, blyg, social, snäll, busig, vad hon nu får för egenskaper… Men ju äldre hon blir, desto mer kommer jag också att försöka ge henne en stolthet över att hon är kvinna. Hon har vissa fantastiska grejer som hon inte skulle haft om hon blev man, saker som ibland kan vara en förbannelse men som i grunden är rätt mirakulöst. Att hon kan bli med barn, till exempel, en av de mest solklara grejerna. Jag vet inte om det är särskilt vanligt, men när jag har haft förfärliga menssmärtor har jag ofta påmint mig själv om att man går igenom all den där skiten, varje månad, på grund av att min kropp har dragit en form av vinstlott – den är kapabel att föra den här arten vidare. Det är jag som kan bära barnen, och jag som har värsta makten på det sättet.
Det har ofta gett ett annat perspektiv till saker, gjort grejer häftigare.

eh, ja, whatever. Jag vet faktiskt inte hur jag ska formulera det här bättre just nu. Det är mycket lösa tankar, på väg att formas till mer av en helhet.

kontentan: Nej, jag kommer inte att behandla mina barn olika för att de är pojkar och flickor. De ska alla få utvecklas utifrån de individuella förutsättningarna och intressena. Däremot har jag, rent generellt, inget emot at tman hittar en stolthet också i sådana givna identiteter som kön (eller andra givna identiteter, som att man är sina föräldrars barn, att man är född på den plats man är född, etc). Det ska inte vara den enda identiteten, eller en identietet som hämmar en, men det ska vara en grundtrygghet medan man försöker leta sig fram till alla de andra sakerna som ska ingå i berättelsen om vem man är, och vem man vill bli. Identitetsformande är en svår och krävande process – att ha några komponenter i ”vem man är”, klara för sig tror jag kan gynna den processen, snarare än hämma den.