Jag skrev en roman den här sommaren för att jag hade bestämt mig för att unna mig att skriva en roman den här sommaren. Men nu när det tunga arbetet av den är färdigt (jag hoppas lite på att kunna redigera det sista under lovets sista veckor, men vi får se), är det redan märkligt tomt och jag känner för att skriva en till. Fast jag bestämt mig för att jag skulle vara ledig, alldeles ledig nu, fram till fredag/helgen då jag far tillbaka till Umeå igen, och sätter igång att börja plugga lite inför nästa termin. (Med tanke på att jag ska bära och föda ett barn den terminen, känns det som att det knappast skadar att ligga lite förväg).
Jag som trodde att allt jag längtade efter var den totala, villkorslösa ledigheten. Se på film, ligga och läsa, promenera, hela dagarna.
Den är oftast behaglig ett slag, men jag tror att jag ändå aldrig riktigt kommer att bli vän med den. Jag har svårt att uppskatta de lediga stunderna om dagarna inte också innehåller ett visst mått av prestation, att man är på väg framåt på något vis. En roman som växer, språkkunskaper som utvecklas, sådant.
Men de nya romanidéerna som redan ploppar upp måste nog vänta till nästa sommar. Tiden är inte tillräcklig, trots allt, och jag behöver nog en paus också, trots allt.
No Comments