When you’re busy doing other things.

Jo, jag är hemma nu.

Jag har suttit på ett café och hatat Marie Serneholt, en tjej som målar tavlor och ler i perfekta filmer, samt en transa. Jag har fråga tiotusen olika frisersalonger vad det kostar att blondera sig hos dem innan jag insåg att blont inte matchar en stor del av min garderob, och jag bestämde mig för att omprioritera. Jag har suttit framför en kvinna som hade klippt sig men ändå inte ville låta mig berömma hennes hår och sagt Jag är så splittrad jag hittar inget centrum, men sedan efter några telefonsamtal, en cykeltur och en färdigrätt med lax insett att det finns saker som är bättre än ångest.

Jag har pratat i telefon med en vän som var manisk.
Han sa att han trodde att jag var en av de som han faktiskt trodde inte ville skada honom.
Han sa att jag och min pojkvän fått honom att inse mänsklighetens falskhet, att vi alla är som delar av en stor varelse men att kommunikation inom den inte fungerar och att det är därför vi skadar varandra och allting blir krig.
”Och det är därför människor gör dumma saker”, sa han, ”som att ta livet av sig. Som Jesus, du vet. Eller är det dumt? Tycker du jag är dum?”
”Nja”, sa jag. ”Jesus tog väl bara livet av sig indirekt. Du vet, han stod ju inte för den direkta uppspikningen på korset. Men jag förstår hur du tänker.”
Och så sa han att det var fascinerande. Det här att prata med mig. För att jag inte skulle skada honom. För att han trodde att de andra kanske var ute efter att skada honom.
Ibland skrattade han till.
Mycket.
Åt alla de här känslorna, sa han, alla de som uppfyllde honom, och ibland var han tvungen att göra blobbande ljud för att det fanns för många ord som inte kunde sägas.

Jag tänkte: jag tycker mycket om dig.
Jag tänkte: jag hade velat krama om dig och rädda dig och säga att allting ska bli bra.
Jag tänkte: ibland har jag varit på gränsen att bli som du och jag vet hur det där suget i huvudet känns men jag har aldrig blivit riktigt som du och jag tror inte att jag kan rädda dig men jag vill åtminstone säga att allting ska bli bra.

…

Och jag har varit delaktig i att bjuda hem mormoner på lunch. De var bra på svenska, som mormoner alltid är, men när det var dags att diskutera politik gick vi för säkerhets skull över till engelska. De var väldigt fascinerade över vissa delar i svensk inrikespolitik. Precis som jag är. De bad mig att lägga till dem på Facebook. Jag antar att det är bra, jag är dålig på den religiösa mångfalden bland mina facebookvänner. Om jag lägger till mormonerna har jag i alla fall en muslim, en mängd jag-vet-inte-men-jag-vill-vara-sekulariserad-men-samtidigt-känner-jag-mig-ensam, några svenska-kyrkan-kristna, mormonerna och några nyliberaler. Kanske har jag till och med någon jude, när jag tänker efter.

Jag tycker judar är spännande. Hebreiska är ett väldigt mystiskt språk.

Mormonerna berömde min engelska när de gick. De frågade mig om jag hade varit i Skottland, för min accent var märklig. Jag tror att den egentligen är mer åt det irländska hållet, i så fall. Men jag tänker amerikaner. De kanske inte riktigt vet.

…

Imorgon ska jag sitta i ett rum med flera människor och fundera över samspelet mellan de andra och varför jag funderar mer över hur de ska trivas än över hur jag ska det. Därefter ska jag spela piano i några timmar som om ingen morgondag existerat. Gå på en anställningsintervju för ett jobb jag tror att jag skulle kunna tycka mycket om. Och sedan dricka te och betrakta en vän och tänka att hon är vacker och att jag har saknat henne mycket.

Och på kvällen lägga mig i gräset. Dra in hur slutet av maj doftar. Titta på skymningen. Och försöka förstå att skolan faktiskt är slut på riktigt nu.

Jag hoppas ni mår bra.
Annars är det bara att maila, vet ni, så skickar jag er en virtuell kram.

Kyssar
och
kärlek.