Försäljningen av kaninungar fortsätter. Jag sitter i telefon och informerar, propagerar, garanterar. Märker hur roligt jag tycker det är. Jag har alltid tyckt om att få saker att hända, dra igång ett projekt och sedan övertala människor så att det slutförs, kasta mig in i det med nästan ohållbar intensitet. Typ som när jag var ordförande för Luf Uppsala. Eller som när jag och en annan tjej fixade studentskivan vi hade på gymnasiet. (Lustigt nog var väl ingen av oss den som tyckte det var allra viktigast att ha en skiva, liksom, vi var bara de som var bäst nog på att fixa saker).
Så kanske borde jag blivit säljare i stället. Glidit runt mellan kunder i en häftig bil och i snygga kläder och dyra designersolglasögon, slänga upp min portfölj och dra fram eleganta presentationer och sälja annonser i SvD Näringsliv, typ.
Det hade varit spännande.
Fast inte lika mycket mysiga barnfamiljer att komma i kontakt med som när man säljer kaninungar. Det är trots allt en annan av behållningarna. Alla dessa döttrar, mellan sex och tio år gamla, som ska få sin egen kaninunge; ofta systrar, som alla ska få varsin.
Och jag smeker, nästan som i förbigående, min egen mage, letar efter sparkarna jag tror jag har börjat känna där inne (om det inte bara är min egen puls, som blir extra stark ibland) och undrar över min egen dotter. Vad hon kommer att önska sig. Vilka fantastiska överraskningar – för överraskningar man får när man är sisådär sex, sju år gammal tenderar att kunna bli mycket magiska än alla andra överraskningar man senare får i sitt liv – jag kommer att kunna ge henne som kommer få henne att glittra och spricka upp i leenden som får mitt hjärta, min mage, hela jag att smälta sönder.
Jag hoppas vi ska få det fint, hon och jag.
No Comments