Jag hittade en gammal text fråpn 2006, då jag var tretton år gammal och liten och tonårsledsen (och gaaaah så olyckligt kär).
låt oss nu läsa och tänka på tonårstider tillsammans.
gammal text
Vi har gått över tiden, jag tror vi vet det båda två
att värkarna borde komma nu
vattnet borde gått
allt det de säger, i sjukhusserierna och annat dramatiskt
ja, vi har då sannerligen gått över tiden
låt oss säga… ett år minus nio dagar?
Det blir 356
(dagar)
Inga värkar synes än,
men smärta har det kanske tillfogat oss, även om man nästan frågar sig
om det är värt att bry sig om
jag menar, ingen är ju egentligen skadad
du vet min vän det händer så pass ofta att jag tänker att du är ju så vanlig, vad är du värd?;
men det spelar ingen roll
jag har börjat ifrågasätta allt nu, så egentligen ser jag inget värde i något men jag tror att ibland när jag tänker på dig är det nästan så att jag kan bry mig om
(det är väl rätt uppenbart att man bryr sig om när man ligger utslängd med måttband & toalettstolar, glänsande porslin, & önskar & hoppas & tror att man faktiskt kunde sluta gråta för det gör så ont i kroppen efter ett tag);
Det är som fiktion
Baby baby, vi har gått så långt att det är vi som börjar bli fenomenet Överburenhet
Vi skapar ord och melodier sedan målar vi dem till kristaller,
men för guds skull (fast egentligen bara för din);
för vem gjorde försköning någonsin någon nytta?
(jag är medveten om att det existerar ett antal exempel på det hela, på nytta, och ett antal argument till varför lögner är ett så bra & praktiskt & underbart sätt att förtränga minnet av sin egen existens)
Bang bang, my baby shot me down;
Bang bang indeed.
No Comments