Tack för de fina kommentarerna på det senaste inlägget, verkligen.
Jag har fortfarande lite skrivkramp och oro; troligen också för att jag är sjuk, igen, som jag alltid blir. Orolig att jag ska vara sjuk när högskoleprovet ska göras om några veckor också. Jag vill lyckas tillräckligt bra för att komma in på min utbildning så att jag har det gjort, inte måste fixa det igen. Det är egentligen ingen brådska, är liksom inte det som är grejen. Jag har inte ens fyll arton än. Om jag kommer in i vår, i höst, nästa vår, det spelar egentligen inte så stor roll. Men jag vill ha det klart, så jag inte behöver oroa mig.
Och nog har jag ett väldigt sug efter att få börja plugga.
Det är något bittert att ha läst 2700 poäng på gymnasiet, ha mvg i 2550 av dem och ändå inte ha tillräckligt bra betyg för att komma in på den utbildning jag vill. Men jag får skylla mig själv när jag nu plötsligt envisas med att bli läkare. Kanske ligger en del av tjusningen i det att jag får slita lite.
Jag känner mig improduktiv och dålig. Det är inte en bra utgångspunkt för att bli frisk.
Har ju väldigt fina dagar egentligen, det har jag verkligen. Idag, till exempel, har jag och pojkvännen ätit indisk buffé tillsammans (jag bjöd för att han har varit så duktig och tapetserat vårt kök), promenerat omkring i höstluften, sett på skräckfilm och skrivit en låt om en rökande hund och Kinas kommunistparti.
Bara en sådan sak liksom. Varför ska man klaga?
No Comments