vi lindar paket

Lyckan efter gårdagens otippade melodifestival håller i sig.
Det är otroligt vackert ute och känns lite som vår. Och jag trodde att jag inte ens tyckte om våren så mycket. Men jag behöver den plötsligt, lite, lite halvt. Det kanske är sommaren jag aldrig pallar, jag vet inte. Jag kanske bara gillar våren för att den liknar hösten och hösten är bäst. Ungefär som killen med den gröna turbanen, som alltid bara fick uppskattning på grund av vissa attribut. (Och turbanen visade sig sedan vara en keps, för den som har en syn. Men jag tänker aldrig acceptera det där.)

Igårnatt skrev jag, och det kändes trevligt, för det har jag inte gjort på evigheter. För den som undrar har jag kommit åtta sidor på min roman. Totalt sett, alltså. MEN det går ju framåt, så att jag har skrivit minimalt kan vi skita i. Kvalitet framför kvantitet, höhöhö. Jag har lagt in en konstig tjej i blond peruk, i alla fall.

Det roliga är att alla personerna i romanen hittills är olika delar av min personlighet. Och alla är lite kära i alla, så det hela är helt enkelt ett resultat av min narcissistiska personlighetsstörning, antar jag.

Narcissus. Den unge mannen som speglade sig så länge i vattnet att han föll ner i det och drunknade. Det är roligt hur mycket gamla historier som vi fortfarande använder för olika uttryck. Inte för att jag kom på något mer sådant uttryck för tillfället, men i alla fall.

Evigheten är inte långt bort idag, jag behöver bara sträcka mig lite högre över stjärnorna. Naiviteten ligger på topp och jag hoppas tror och vill att jag kommer att få mycket gjort.

Nu, gott folk, är det frukost och Simpsons. En kombination som hittills i världshistorien aldrig slagit fel.