att skriva

Bangkok

maj 28, 2010

För några dagar sedan satt jag på en buss mellan Umeå och Sundsvall.
Då skrev jag.

(och jo, jag vet, det är låååångt ibland när jag lägger upp saker, men kom igen. ni tycker ju om mig. right? en liten uschlig kommentar vet ni att ni vill ge mig…)

Bangkok
När Bangkok vaknar känner han sig ensam. Och han undrar: när började det?
  Ensamheten, som är som en smak av syra i magen. Ensamheten, som om alla bulimikers magsafter i halsen cirkulerar i hans blod nu och bränner och svider. När Bangkok vaknar. Ensam. Och han undrar om staden någonsin sovit.

  En stad som vaknar är på en och samma gång både likadan som alla andra städer som någonsin vaknat (det känns som några miljoner nu) och helt annorlunda. Doftmässigt, åtminstone. Hans värld tas in genom dofter. Den första tanken när man vaknar. Dra in luft och lukta sig till i vilken värld man egentligen har hamnat – och jo, det finns en grundton  alla städer. Finns en grundton i alla städer, den är alltid likadan. Och samtidigt finns de där accenterna, de nyansgivande, som gör att ingen stad är lik någon annan, på samma sätt som de påstår att också människor är unika; fast de inte är det, fastän det är något han alltid har vetat.

  När Bangkok vaknar finns doften av citrus. Finns doften av fisk. Och finns doften av bananpannkakor – när Bangkok vaknar (och han vaknar i Bangkok) – återfinns alltid ett påtagligt sug i hans mage efter bananpannkakor. Hans kropp, alltid lika mager i vilken annan stad han än besöker, tycks alltid växa något enormt när den utsätts för Bangkoks bananpannkakor.

  Han tog med sig en flicka hit en gång. Hennes hår var tunt och flygigt. Ett sådant hår att han ibland tänkte att det skulle gå av, tidiga morgnar när han virade det kring sina fingrar, sådana morgnar då han var sömnlös och hon knappt vaken. Och han tyckte om det – håret, sprödheten, känslan av att hon precis som håret snart skulle brista – men hon tyckte inte om pannkakorna. Och på så sätt tog det slut. För att han blev kvar, och för att hon for. Kanske var det inte bara maten. Kanske var det värmen eller kanske att han kvävde henne. Och så blev hon en av flickorna som bekräftade hans teori, den som handlade oms att mat består längre än kärleken; att städer består längre än kärleken; att hela den här världen kommer att bestå långt efter att vi har sprängts i tusen bitar, av oss själva eller universum, efter att de miljarder år som skrämmer oss alla allra mest har passerat.

  De miljarder år som skrämmer oss alla, för att evigheten är ogripbar. Men han känner sig inte rädd. Han tror på apokalypsen, och att den kommer snart, och det är vad han brukar tänka på tidiga morgnar när han vaknar i en stad han kanske har besökt förut, eller kanske inte – tidiga morgnar när han vaknar på ett flygplan och njuter av tanken att han är på väg att smutsa ner hela den här planeten till förgörelse – och om man alla sömnlösa timmar tänker på apokalypsen, då vänjer man sig faktiskt. Då är man inte längre rädd. För då vet man. Och skulle det visa sig att den inte kommer snart, då har man i alla fall räknat med det värsta. Och kan hoppas att det faktum att världen ännu inte gått under är ett tecken på att positiva upplevelser finns att vänta.

  När Bangkok vaknar sprängs hans öron för att tutorna går galna på gatan. Motorcykeltutor och biltutor och ringklockor på cyklar och tutande röster, gälla som få för de har ju inga kön de där jävla thailändarna de är alla gälla varelser uppfyllda av sina tjingtjongläten… men de där tutorna är, när han tänker efter, förstås inte karakteristiska varken för staden eller för dess uppvaknande. Tutor förföljer honom vart han än reser. Han tänker att kanske är det något han saknar med skogarna. De skogar där han en gång hörde hemma – om man någonsin kunde kalla det hem, om det helt enkelt inte är så att han är den sortens människa som föds med en evig hemlängtan – och där han en gång, eller flera, låg med huvudet i mossan och grät. Och där det faktiskt kändes som att det kunde vara en lösning, att ligga under tallar med huvudet i mossan så näsan, ansiktet, kläderna tycktes bli obotligt smutsiga. Att alla hans tårar rann ner där och försvann på riktigt, som en dusch på alla mikroorganismer som kröp runt och aldrig gav honom bacillskräck. Ingen annanstans än i skogarna har han trott på tårar som en lösning. Han slutade gråta när han for därifrån. Flickor har klagat på honom för det. Och han har förklarat för dem att det är för att han är en man, och han har funnit det synnerligen lustigt, det där; det faktum att något så simpelt som en y-kromosom är en godtagbar ursäkt för all inre tomhet och oförmåga att någonsin uppleva att någonting har ett bestående värde.

  Han vet inte ens om han någonsin var en manlig man.

  Han vet inte ens om han någonsin var någonting alls.

  Flickor har klagat på honom för det. Och när Bangkok vaknar känner han sig ensam, och när började det? Och när han reser sig ur sängen och drar undan gardiner från ett fönster som är ett av de renaste han någonsin upplevt på ett hotellrum i Bangkok, och ser ut över en stad där det borde ha funnits en soluppgång men där han mest ser dimma, och ser ut över alla dessa människor som inte är han och som aldrig ens kommer likna honom, då undrar han mycket över vad poängen med alltihop är. Då undrar han mycket hur man kan ha tillbringat så lång tid med att försöka leva det här livet och ännu inte ha upptäckt vad meningen är. Då undrar han vad det är för hemlighet som alla andra tycks bära på och ännu inte har berättat för honom.

  När Bangkok vaknar. Och han undrar över när allting började.

0

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply Dr. Bombay & Jones maj 30, 2010 at 1:02 f m

    Jag imponeras av hur långt du orkar skriva, hur du behåller fokus och liksom aldrig avviker från den röda tråden.

    0
  • Leave a Reply