Jag var aldrig Jesus, men kanske Christina Aguilera

Handen på hjärtat, mina vänner, så är jag medveten om att jag är ganska duktig på att skriva.
Lidande, självifrågasättande konstnär är jag. Absolut. Jag kastar mina texter på golvet och vrålar Fan! Det blir ju bara skit! Jag är värdelös! men någonstans är även jag medveten om att jag har en fallenhet för konstarten som alla inte har. Att mycket bristande kvalitet hos mina texter handlar om en lättja hos mig, att jag aldrig redigerar texterna. Att skrivandet för mig är mer naturligt än för många jag känner. (Ni kan absolut protestera mot dessa påståenden om ni vill. De kan tyckas ganska självgoda.)

Men ibland blir jag rädd. För mig själv. Som nu. Grunden: jag funderar på att göra en diktsamling och skicka in till några förlag. Samla ihop olika dikter, föfrsöka få dem att hänga ihop i något slags gemensam stil så det inte blir alltför spretigt. Jag är inte naiv när det gäller att bli utgiven – jag förstår att det är svårt och ännu svårare med dikter än romaner. Men i brist på romaner att skicka in för tillfället kan det vara en rolig grej att gå och vänta på, brevet från förlaget.

I samband med detta kom jag att läsa mycket gamla texter jag har skrivit. Ända från 2001. (Det finns tidigare, men inte som jag har tillgång till nu.) Och det får mig att undra något jag undrade tidigare. Om mitt skrivande faktiskt är så nära en medfödd begåvning man kan komma.
Om man så vill en störning i min hjärna. En dysfunktionalitet som visade sig vara lyckosam ändå. För mitt skrivande verkar ha kommit tidigare än min förmåga att verkligen förstå min omvärld. Mitt skrivande verkar ha kommit tidigare än min egen självmedvetenhet.
Jag var ett speciellt barn, på många sätt. Men jag hade en ganska normal uppväxt, utöver att jag tänkte lite annorlunda och var lite smartare än mina vänner. Jag blev inte utsatt för fruktansvärda saker. Men texterna skriker ut något annat. Jag skrev dem på rutin. De var självklara för mig. Jag vet inte ens om jag var särskilt intresserad när jag skrev dem. De bara formulerades med en axelryckning.

Så jag tänker att jag är lite som Christina Aguilera.
Jag vet inte hur stor koll ni har på henne, men jag har suttit de senaste dagarna och tittat på klipp från när hon var nio, tio, elva. Flickan låter som om hon är en fullvuxen kvinna när hon sjunger. Det är på många sätt otroligt, även om man kan fråga sig om det är en så extrem begåvning, eller helt enkelt bara en tidigt utvecklad röst. Det är som om hon föddes med förmågan att sjunga som en vuxen.
Ibland i slutet när hon tackar för sig hör man hennes röst som hon har när hon talar. Den är ljus, naiv, och barnslig och publiken skrattar nästan till för det verkar så omöjligt att det är den här lilla flickan som just stod framför den som en riktig sångerska.

Jag upplever samma känsla när jag tittar på de där texterna, och av någon anledning ger det mig svindel.
Kanske för att jag på något sätt börjar leva i vanföreställning att det är skrivande jag var född att ägna mig åt, och jag blir livrädd, för jag är så rädd att jag på något sätt har slösat bort min begåvning.

Ni ska få se några texter. Men först ska ni få se några bilder på flickan som skrev dem, en nioårig Ulrika, och så kanske ni förstår varför jag blir så förvirrad.

Texter jag skrev när jag var nio år gammal. (och tio.)

Hat och sorg
(september 2001)

I tyst mörker ser jag
Du närmar dig
En outhärdlig känsla
Står inte ut
Vill inte leva
Vill inte finnas
Vill inte se dig igen

Fåglars flykt från fjärran
(november 2001)

Fåglars flykt från fjärran
Människors flykt från freden
Har det något samband?
Vill inte fåglar ha fred?
Vill de inte leva
Vill de inte leva
Vill de inte leva ett liv?
Slipp då!

Leva vidare
(juli 2002)

Födas
Leva
Dö
mening
men måste
leva vidare
molnen är mjuka
när du är liten
blir bara vatten, får du lära dig
men
måste leva vidare
i världen

Lilla värld
(september 2002)
För alldeles
(ingen kan men jag gjorde det)
såsom en källa som springer upp ur berget
Jag gråter
Lilla Värld

Roula
(augusti 2002)

I den tusenåriga mångfalden
i tusen år
bland tusen stenar
går jag, Roula

Dö
(september 2002)

För ingenting
Du aldrig veta vad
Låt döden spricka upp
men återuppstå
bland färglösa väsen i aldrig ett liv

Men dolt
(september 2002)

Sök finna
livet
dolda gåtor

Du
(december 2002)
Utåt
inåt
bara
bli dig

Rör dig
(december 2002)

Lilla rara älskade
kom närmre
kan bli verklighet
om du vill när det sker
men endast sker det, om du rör dig

Vi har belönats med något vi inte ville ha
en klumpig form
fylld av något
en massa
om du vill när det sker,
kom närmre
men endast sker det, om du rör dig

Du vill veta
men jag skrattar
för jag vet
att du inte rör dig
inte på länge
inte på nu
inte på ännu
kanske aldrig
men du vet
att endast sker det, om du rör dig
i mitt mysterium