If the man can dance he gets a second chance

(Om jag någon gång blir playboy-brud ska detta vara min signummin.)

HUR MAN HÅLLER SIG MOTIVERAD TILL ATT VARA SÅ FANTASTISK SOM JAG ÄR (förutom att alltid skriva med versaler, tills andra blir irriterade in absurdum.):

När man har slitit länge och väl med en text om kyrkovalet man ska lämna in (och över vilken man har prestationsångest, för man har fått hoppa till Samhäll B-gruppen fast man egentligen ska läsa Samhällskunskap A, och nu vill man desperat visa att man faktiskt är så smart och kunnig som man hävdat), och man tror att man äntligen är färdig. Och så trycker man på Ctrl + S och stänger ner fönstret, och inser direkt efteråt att…

FAN!

Man hade jobbat med texten i skolan, mailat den till sig själv, och sedan bara öppnat den från mailen, hemma. Fortsatt trycka på spara hela tiden, men texten har ju aldrig sparats på datorn. Faktum är att texten aldrig har sparats någonstans. Tre fjärdedelar av allt man skrivit är förlorat. URKEL! ARGH! AJKDLKJGLÖIAKFÖLGKÖL!

Det är då man tänker MEN ULRIKA, DU ÄR FÖR FANTASTISK FÖR ATT LIDA. Tänk inte mer på din egen dumhet Ulrika! Låt i stället ditt inre fyllas av inre briljans!

Så då kör man en treminuters galen peppa-Ulrika dans till The Boy Does Nothing med Alesha Dixon. Löjliga friskisövninga och hysteriska skutt ingår.
och sedan skriver man värsta bästa texten, är hög på kaffe och äter chokladtårta som belöning tills man går under i spasmiska smaklöksorgasmer.

Hurra för mig!