Älskare

En början på någonting som jag inte vet om det blir bra eller inte. Jag tänkte försöka skriva och se vad som händer, jag har haft de där bilderna i huvudet väldigt länge.
Kanske blir det halvpretentiös fejkerotisk skit. Eller vackert och fascinerande och underbart.
uäääh, det är så svårt att veta med det där.

Älskare

Konsten att förlora en älskare. En berättelse i fyra delar.

  Hon berättar den för mig. Långt uppe i en lägenhet så högt över gator och människor och verklighet att jag inte kände till att det var möjligt; många gånger besöker jag den och flera gånger kommer jag på mig själv med att, som i yrsel, faktiskt fundera över om det faktiskt är möjligt.

  En gång i tiden var det sällan jag mötte sådana upplevelser.

  Konsten att förlora en älskare. En berättelse i fyra delar. Hon tänder en cigarett, pressar den mellan vita fingrar så hårt att jag tror att de ska brista. Som allting annat på hennes kropp är hennes fingrar beniga; som allting annat på hennes kropp ger de mig ofta en klump i magen för jag tror att de när som helst ska falla sönder i mindre bitar.

–        Det är en ganska enkel berättelse, darling, säger hon.

Drar bloss som om det hade varit hennes sista dag i verkligheten. Och, man vet egentligen aldrig med M. Kanske är det faktiskt hennes sista dag i verkligheten.

  Jag nickar och pressar mot läpparna en av hennes små porslinskoppar. Gulnade. Jag brukar tänka att de är artefakter från en tid som aldrig riktigt fanns.

–        Fyra delar.

Det svider rök i mitt ansikte och det luktar som familjesemestrar runt i Europa när jag var barn och man satt på restauranger om kvällarna. Det fanns alltid korpulenta europeiska män som rökte och det fanns beniga italienskor som rökte och det fanns barnrätter på menyn och i alla Europas länder har jag ätit köttbullar, har jag ätit pannkakor, har jag ätit pasta bolognese, allting till samma doft av cigarettrök.

  Hon bjuder mig inte på någon mat här. Allt som finns är hennes jasminte och på det bränner jag sönder min tunga.

  Konsten att förlora en älskare, en berättelse i fyra delar, jag nickar. Andlöst. När du inte vet vart du är på väg: nicka. När du inte tror att det finns några vägar kvar att gå: nicka.

  Det är råd jag aldrig fick av min mamma och som jag önskar att någon annan hade gett mig.

–        Det första, säger hon och ler på sättet man gör när ingenting längre är lustigt, är att hitta honom.

Som ingen annan del av hennes kropp är hennes hår mycket svart. Jag tänker på det när jag betraktar hennes vita fingrar. Jag tänker på det när mina ögon fastnar vid hennes ljusa läppar. Jag tänker på det när jag undrar hur det skulle ha varit att dra fingrarna genom det där blåsvarta, glänsande håret.

  Jag tänker att det är den sortens tankar jag borde ha slutat tänka för mycket länge sedan.

–        Det andra är att älska honom.

Hon har ett snedtak i sin lägenhet. Det sitter ett fönster på det och genom det faller solen in i mina ögon i sådan grad att jag måste vända bort blicken för att de inte ska tåras. Att jag måste ändra riktning på hur jag sitter för att mina ögon inte ska tåras. Så att jag kommer närmare henne. Jag undrar om det var medvetet. När hon köpte lägenheten. Jag undrar om det var ett medvetet val för att lura personer att komma så nära henne att de aldrig kunde dra sig undan.

  Men jag har alltid varit svag för snedtak.

–        Det tredje är att hata honom.

Som ingenting annat på hennes kropp är hennes hår svart. Hon har något vitt på sig, mot det faller håret, och jag försöker lista ut vad det är. Det där hon har på sig. Men det smälter samman i hennes hud, i hennes ben, i hennes bröst. Hennes bröst får mig att känna mig som en pubertal tonårspojke instängd i en kropp av ensamhet. Jag tror inte att det är ett bra tecken inför hur vår framtida vänskap ska utveckla sig.

  Jag biter i mina läppar. Mina läppar svarar villigt med att blöda. Vi har länge haft en sådan relation, jag och läpparna. Jag biter, de blöder, och båda upplever lika mycket smärta.

–        Det fjärde, säger hon, och nu är hennes blick riktad mot något annat, långt bort, någonting som inte är jag. Det fjärde, darling, är mycket enkelt.

–        Förlora honom, säger jag.

Säger jag, och hon skrattar. Hennes skratt är hest som rösten hos alla jazzsångerskor jag aldrig lärde mig namnet på.

–        Min raring, säger hon, lutar sig fram och drar hastigt fingrarna genom mitt hår. Du är då sannerligen inte så dum som du ser ut.