Posithiv

Inatt drömde jag att jag hade fått en injektion med A-vitamin för någr amånader sedan, via en spruta. Vet inte riktigt varför. För att jag hade en brist, antar jag. (duh!) Av någon anledning fick jag den på ungdomsmottagningen. 

Men nu satt jag framför två stela kvinnor, de som hade gett mig injektionen, och de sa att de hade något att berätta.
– Är jag gravid? sa jag och lät kanske till och med lite glad.
De skakade långsamt på sina huvuden.
– Har jag HIV? sa jag och då nickade de.

För tydligen hände de. En gång på en miljard ungefär, men det hände. Att den där jävla A-vitamin-sprutan var hiv-smittad.

Efter det gick världen under lite och jag minns att jag tänkte att har jag tur är det en dröm men det fanns förstås inget säkert i den tanken. Jag gick runt och gjorde analyser av vad som tydde på att det var en dröm (”vissa saker känns suddiga. jag känner mig trött i huvudet. Det orealistiska, i hela situationen”).
Men jag är också imponerad av mig själv. FÖr jag tänkte att ingen kunde garantera mig att det var en dröm. Jag tänkte att jag kunde gå i flera år och tänka att jag skulle vakna upp ur min dröm, men aldrig göra det.
Så jag lade mig ner på en säng, och funderade, andades, och accepterade.
Tänkte: såhär är det. Jag tycker inte om det, men jag kan inte förändra det, så jag får nu försöka fundera ut av hur jag gör det bästa av det.

Det var fint.
Senare vaknade jag.
Det var ännu finare.