Och så äntligen kom det regngrått, mulet. Jag sitter med viss nostalgi inför förra sommaren, några dagar i juli då det regnade oavbrutet till översvämningens gräns och jag sov bort dygnen på en soffa i Örebro.
Nostalgi är lustigt, den slår en i magen ibland. Det där är inte någonting jag saknar. Möjligen försöken till att göra egna chips som gjordes den helgen (och naturligtvis andra detaljer), men egentligen inte saknar över huvud taget. Jag var så ledsen. Jämnt.
Vad jag egentligen saknar nu är en man, men inte den som väckte mig genom att mata mig med med varm potatis, utan en som jag älskar mer än jag tidigare älskat någon. Sådana män kan också plötsligt dyka upp i ens liv, förstår ni. (Eller, plötsligt och plötsligt. Han smög sig nog in i det ganska successivt).
Det är skrämmande. Men framförallt är det mindre skrämmande än vad man skulle ha trott (och det är det läskigaste av allt). Skrämmande att bli så påverkad av en enskild människa, av frånvaron av en enskild människa. Skrämmande att någonting kan spela så stor roll.
Men jag tänker… jag tänker att för att saker ska kunna spela roll måste de nästan bli lite skrämmande per definition. Bara för att sådant som är viktigt är ju sådant man alltid kan vara rädd att förlora.
Diset, jag tycker mycket om det. Se på teveserier, dricka te (te dricks i alla väder!), läsa böcker, vara lycklig. Sjuminuters-samtal på kvällen från en man som är på utbildning och sliter sisådär tolv timmar om dagen. Bollar i magen, leenden i huvudet.
Världen är vacker, ni vet. Om än bitterljuv.
No Comments