Förlåt, Jonas Gardell, för att jag stal din titel. Och förlåt mina bloggläsare, för att det här är långt men samtidigt så rörigt. Jag kommer inte att driva några bevis-resonemang i den här texten. Inte några punktlistor med faktum, uppradade, som sedan leder till en viss slutsats. Det här är oerhört subjektivt, och jag vet det.
Och det är illa strukturerat, för jag skriver rakt från mitt eget röriga huvud.
Agnes frågade i en kommentar ifall jag tror på Gud.
Det är en intressant fråga, kan jag tänka mig. Eller om det är att få den besvarad som är det spännande, jag vet faktiskt inte.
Det är svårt att prata om det här, åtminstone i min bekantskapskrets. Jag upplever att det finns så mycket fördomar kring religiös tro, eller bestämda uppfattningar, och som mitt umgänge ser ut – i ett av världens mest sekulariserade länder, och med en massa akademikerbarn som har förläst sig på Nietsche och är hycklande liberaler som tror att de kämpar för människors frihet när allt de egentligen kämpar för är rätten till sin egen egoism – som mitt umgänge ser ut tas det ibland för givet att man inte ska vara troende. För att man tar för givet att en gudstro inte går att förena med ett rationellt tänkande. Att alla människor som tror på en gud lurar sig själva i stället för att erkänna livets ensamhet och meningslöshet.
Jag är inte fullkomligt troende. Framförallt har jag formats så mycket av min omgivning att jag inte tror att jag någonsin kommer att engagera mig inom ett samfund, inom en kyrka, och på det sättet bekänna mig till en tro. För mig personligen skulle det att bekänna sig till en särskild tro – åtminstone om det vore någon av de abrahamitiska religionerna, i andra delar av världen kan de ju se fundamentalt annorlunda ut, som i fallen schamanism, buddhism, daoism till exempel – vara lite som att börja gå på Friskis & Svettis. Poängen med F&S är att man ska komma igång att träna. Det kan man teoretiskt sett lika gärna göra själv. Det är bara att ge sig ut och springa och göra lite övningar, för i helvete. Men ibland kanske man behöver lite hjälp. En puff i rätt riktning. En gemenskap, och andra som försöker göra samma sak.
Ungefär så fungerar det för mig med en tro. Jag ser en poäng i att ha en gudstro, och jag ska återkomma till varför. Men det är så oerhört svårt, åtminstone om det inte är något man har fått med sig sedan barnsben, något självklart. För mig är det ett arbete. Ofta negligerar jag det. Jag klarar inte av det. När jag är så deprimerad att jag helt ärligt har svårt att gå för mig känns varje tanke på en Gud som ett hån. Att inte ens kunna tro, fast jag vet att det skulle kunna hjälpa mig, känns som det ultimata misslyckandet.
Varför anser jag då att det finns poänger i att tro? Varför tycker jag att det är inskränkt och märkligt att påstå att gudstro bara är ett sätt att förleda sig själv?
För mig är en tro på en Gud ett verktyg. Som när man gör bilder eller upprepar mantrar medan man mediterar. För att öka sitt fokus, för att kanalisera sina möjligheter. Gud kan, så att säga, ses som ett sätt att ta till vara på sin egen inre förmåga. För någon som tycker att religion per definition är löjligt kan detta kanske vara svårt att förstå, och jag ber om ursäkt för att jag inte riktigt lyckas uttrycka mig tydligt. Men jag tror att bön kan vara ett sätt att konkretisera sina mål, att få prata eller skriva av sig, och att kunna öka sin känsla av att allting inte kommer att gå under, att det kan gå bra. Jag tror att det kan göra att man känner sig mindre ensam. Jag tror att det kan göra att man känner mindre hopplöshet. Som att prata av sig för en vän. Man behöver inte alltid få konkreta bevis på att ens vän faktiskt hjälper en. Men man arbetar med sin förmåga att känna att det finns någon där för en. Kanske någon som kan tro på en, tro på att man kommer att klara det, när man inte längre orkar tro på sig själv.
Folk brukar ofta skratta åt det här. När jag driver den här sortens teser. Men du kan ju fortfarande inte bevisa att det finns någon jävla Gud, Ulrika, säger det. Allt det där är ju bara att du lurar dig själv. Egentligen är du precis lika utlämnad och ensam som du kände dig innan, bara det att du använder Gud som en täckmantel för att slippa erkänna det för dig själv.
Men jag tror inte att poängen med en gudstro är att bevisa Guds existens. Och jag tror inte att ensamhet och hopplöshet kan mätas på det sättet ett sådant uttalande antyder. ”Jag är ensam” är inte ett faktum. Det går inte att mäta i hur många människor man har omkring sig. Det är individuellt. Ensamhet handlar om hur ensam man upplever sig, inte om hur ensam andra definierar en som.
Att använda en gud för att känna sig mindre ensam, att använda en gud för att uppleva en större mening, att använda en gud för att ha någonting att vända sig till, att använda en gud för att lindra sin desperation… jag kan inte se felen i det.
Folk brukar ofta skratta åt det här. När jag driver den här sortens teser. Det där leder ju bara till att du inte tar tag i ditt eget liv, Ulrika. Det där leder till att folk generellt sett stagnerar i sin hopplöshet, för de tror att Gud ska komma och fixa allt.
Och jag tänker att många gånger handlar ”att ta tag i sitt liv” om att arbeta med sina tankemönster. Jag tänker att många gånger handlar det om att lära sig att man inte kan kontrollera allt. Först då kan man skaffa sig något perspektiv och börja titta på vad man verkligen tycker är värdefullt.
Hur man arbetar med sina tankemönster, hur man övar sig till ett mer positivt tänkande, hur man utnyttjar den inneboende och fantastiska förmåga som finns bara i hur vi arbetar med våra tankar, det är ens egen sak att komma på.
Folk brukar ofta skratta åt det här. När jag driver den här sortens teser. Jag behöver ju inte det där, säger de. Jag är jätteglad ändå. Jag behöver ingen jävla Gud för att vara lycklig.
Och jag ler, för jag är väldigt bra på att le även när jag helst skulle vilja slakta någon med en potatisskalare. Jag ler, och jag tänker: Väldigt bra för dig. Jag har aldrig försökt pracka på dig någon jävla tro. Jag har bara försökt förklara dig att du ska sluta skratta åt alla som tar till någonting för att försöka skapa någon ordning i sina liv, för alla har inte fötts med en begåvning för att göra det.
Och sedan, sedan tar jag långpromenader och funderar kring min egen ensamhet. Ibland känns det som att jag är instängd i en glasbubbla och aldrig riktigt lyckas spräcka glaset och nå fram till andra människor. Jag vill skriva om det någon gång, men inte nu. Det här är alldeles för långt.
Men jag tar långa promenader, och jag tänker på Gud, och jag tänker ibland att jag önskar att jag hade fötts in i en kultur där gudstro var självklart. Ett sätt att tillfredsställa ett naturbehov. Kanske något privat, gärna för mig. Kanske lite som onani. Väldigt många gör det men man behöver inte skrika om det eller försöka tvinga andra att göra det på precis samma sätt som man själv.
Så Agnes, jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag vill tro på en gud. Jag försöker. Jag arbetar med det som jag gör med min träning, med att spela piano, med att lära mig att teckna. Det skrämmer mig för jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas.
Men jag försöker.
Det är ett arbete jag inte tror att man någonsin blir klar med.
No Comments