att skriva

Lägg mig i en prickig kista

september 5, 2009

(En text jag skrev i stället för att göra min samhällskunskapsläxa. Det är roligt att skriva.)

Lägg mig i en prickig kista
Gud lägger fram en spelplan på marken framför mig. Han säger, han säger det att blandar man inte sina kort ordentligt tar man ut allting i förtid. Han säger, han säger att jag har aldrig blandat tillräckligt.

  Jag säger till honom att han aldrig existerat. Jag säger:

–          Det är lustigt, egentligen, för jag har aldrig haft något problem med det där. Du vet. Det faktum att jag inte har någon gudstro. Precis som jag aldrig har haft något problem med att jag inte har någon integritet, någon självkänsla, någon förmåga att ta mig igenom mina dagar utan att tänka på det faktum att döden alltid hade varit en mycket lämpligare lösning.

Gud säger att ett vanligt sätt att hantera sin skräck inför hela världen är att tro att vad man borde göra är att inte leva. Gud säger:

–          Trots det, min älskling, är det precis de som inte vågar leva som gör det allra förbannast bäst.

Gud påminner mig ibland om min psykolog. Han lägger också saker i byxfickorna alldeles för ofta, så han ser ut som om han har en blöja. Och när han pratar med sin lugna fejkat inkännande röst vill jag skära upp handleder såväl som min egen hjärna; precis som det alltid har varit.

 

Gud lägger fram en spelplan på marken framför mig. Jag försöker förstå hur den är utformad. Jag försöker förstå mönstren, åh så intrikata mönster det är! men jag ser inga mönster, jag ser inga rutor, jag ser ingen enhet. Jag ser ingen riktning i vart jag ska gå. Jag kan inte ens hitta min spelpjäs. Jag förstår inte var jag står.

  Och jag förstår verkligen inte varifrån jag kommer.

  Jag säger till honom att jag inte förstår hans spel. Det är väldigt fint, det här han har ritat upp. Jag säger det med så snäll röst jag bara kan. Så att han ska förstå att jag tycker om honom, fast jag inte alls gör det. Så att han ska förstå att han vill honom väl, fast jag inte ens vill det. (Det är aldrig så att jag har velat honom något illa. Det är bara det att jag nästan aldrig vill människor särskilt mycket över huvud taget.)

  Han blir ledsen ändå. Han sitter och tittar på mig med sina förbannade hundögon och säger att han alltid har velat väl. Han har bara aldrig varit så bra på att rita spelplaner; han menade aldrig att få det till yrke.

–          Man måste ju få ha en hobby, säger Gud och ser ner på sina egna darrande händer. Man måste ju få göra saker man tycker om… även om man inte är bra på det. Det måste du veta, min älskling. Sådan har du väl alltid varit.

Gud och hans darrande händer. Jag hade kunnat sparka honom i magen. Jag hade kunnat sparka hans huvud mot asfalt tills det att det blödde och hjärnan rann ut, och mycket längre än så. Jag hade kunnat köpa honom en hatt med påfågelfjädrar, placera den på hans huvud och skratta åt hur ful han var i något som alltid har passat mig perfekt. Jag hade kunnat kyssa hans perfekt imperfekta läppar och säga, Gud, rädda mig från allt det här som gör ont.
  Jag hade kunnat bli vän med någon annan. Köpa ett spel i en leksaksaffär med riktiga spelpjäser och låtsas att allting skulle bli bra då.

 

Som om inte de flesta relevanta fel här i världen beror på en grundläggande missbildning, snarare än enstaka imperfektioner.

 

Jag är tyst för länge. Det har alltid varit ett av mina problem, och jag önskar att det fanns ett sätt att få fram det till honom, utan att behöva tala. Ett sätt att säga, Gud, det är okej, det är inget personligt. Det är bara ett problem jag har, det här med att prata.
  För att man kommer till en punkt där allting man någonsin har velat säga redan har blivit sagt. För att man kommer till en punkt där det finns så mycket man vill säga att inget är möjligt att gå fram. För att arbetsnarkomani och världsapati är symptom på samma problematik och magnifika sidor av samma mynt. För hans darrande händer, när de inte är över hela min kropp. Jag är din stridsprinsessa, och älskling, det första jag ska göra när jag kommer till himlen är att knulla med Gud.

 

Ibland undrar jag om det brinner i hans skägg. Jag vågar inte böja mig så nära alltings skapare att jag faktiskt kan känna efter.

 

–        Vad vet du om döden? frågar jag min gud.

Inte för att det är ett intresse jag har. Faktiskt egentligen inte ens för att det känns som något jag skulle vilja veta. Men det känns ändå som den sortens grej man helt enkelt måste fråga. Nu när man väl är chansen. Dessutom är det väl nästan en rent artig fråga, tänker jag.

  Men han ser ledsen ut. Fruktansvärt ledsen. Som om jag sagt något olämpligt. Någonting han inte längre klarar av att prata om.

–        I varje skapelse finns underbar, fruktansvärd imperfektion, säger Gud och tittar på sina darrande händer som om han när som helst skulle börja gråta och jag har oförklarligt fruktansvärt ont i magen. I varje del av allting som är mitt finns brinnande förgörande smärta.

–        Men vad vet du? envisas jag. Vad vet du, menar jag? Allt det här du aldrig berättade för oss alla?

Och min gud, han skakar på huvudet. Han skakar på huvudet och hans händer skakar så tätt att de nästan ger upphov till musik. Och jag tänker, fast jag vet att tanken är absurd, att kanske är det just i denna febrila darrning som upphovet till all världens musik ligger.

–        Det är just det som är problemet, säger min gud och skakar på sitt huvud så hastigt att jag tror att det snart ska lossna. Ni tror alla att jag vet. Att det är jag som ska förklara för er hur allting slutligen hänger ihop. Men jag är så rädd, älskling. Jag är så rädd att jag inte vet vad jag ska ta mig till. För sanningen – den farliga och vedervärdiga sanningen jag aldrig velat dela med någon av er – är att jag inte har en jävla aning.

Han tystnar, och jag ser upp på honom. Han tystnar, och jag ser upp på honom och ser att min gud… min gud, han har tårar i sina ögon.

  Sitter och ser ner på sina händer med tårar i sina ögon. Och jag ser nu, ser nu att hans händer plötsligt är stilla.

  Jag sträcker på nacken och böjer mig fram. Ser ner i hans handflator.

  Och ser vad det är han betraktar. Ser vad det är som långsamt silas genom hans fingrar nu, för hans tårar faller på det och det glider förtvivlat under.

  I Guds händer finns aska. Grå och fuktig och hjälplös aska.

  Jag ser upp på Gud, och jag nickar. Nickar, som om det på något sätt hade kunnat hjälpa honom.

  Sedan slänger jag huvudet, slänger huvudet och kroppen bakåt, och jag skrattar.

  Slänger huvudet bakåt, och herregud vad jag ler.

 

0

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply Lisa september 5, 2009 at 10:04 e m

    Jag avundas verkligen dig människa. Jag skriver en roman som projektarbete och jag kunde behöva lite sån här briljans.

    0
  • Leave a Reply